Ibland blir jag väldigt trött! Trött på att kommentera och förhålla mig till de högljudda röster som av diverse olika skäl talar emot invandring. För att bemöta några av alla dessa påståenden som far runt på bloggar, i kommentarer till artiklar osv reduceras ens eget tänkande lätt till att börja betrakta människor som siffror, grupper, inkomster, utgifter - och i värsta fall glöms individerna bakom statistiken bort. För det viktiga är ju att det hela tiden är människor vi talar om, människor som vi förhåller oss till. Jag tycker inte om hur man klumpar ihop och separerar människor i vi och de, hur man generaliserar alla människor från länder där islam är dominerande religion till muslimer (läs även Torbjörn Elensky i DN för någon vecka sedan) - jag skulle själv inte alls gilla att bli inkategoriserad i gruppen "kristna" bara för att jag råkar vara från Sverige.
Diskussionen om själva invandringens vara eller inte vara är för mig tämligen ointressant. Min utgångspunkt är att folk migrerar, man gör det av olika skäl, det är viktigt att Sverige är med och tar emot människor som söker asyl, men det finns också massor av andra skäl för att flytta till Sverige. Däremot är jag ganska kritisk till hur den sk integrationspolitiken fungerar, och hur man hanterar asylärenden. Oavsett hur många människor som kommer från andra länder till Sverige är det viktigaste för mig att de får ett vettigt mottagande, att man får stöd att komma in i samhället. Men det stödet måste utgå från individernas behov. Personer som migrerar till Sverige är naturligtvis en ytterligt heterogen samling. Det som funkar för vissa funkar förmodligen inte för andra. Maciej Zaremba tog i mars upp en mängd absurditeter i hur svenska myndigheter hanterar ankommande personer i en artikelserie i DN (första delen här). Att man placerar personer som inte kan läsa och skriva tillsammans med akademiker på samma svenskakurser, att handläggare inte känner till eller kanske ignorerar (eftersom det finns ekonomiska incitament till att ignorera) att det på vissa platser finns yrkesinriktade språkkurser med flera faktorer som gör att det tar längre tid för personer att komma ut i arbetslivet även inom yrken där det råder brist i Sverige.
Zaremba tar också upp hur rädslan för att framstå som rasistisk gör att man inte vågar diskutera problem och svårigheter med integrationspolitiken, vilket i sin tur innebär att sverigedemokraterna får monopol på dessa frågor. Det här är något som även Elensky vidrör: att sverigedemokraterna tillåts definiera problemet (ungefär att det är för många invandrare i Sverige och att vi tar emot för många invandrare) och media och politiker sedan förhåller sig till denna problemdefinition. I stället är det som behövs att partier som inte har en främlingsfientligt inriktad problemdefinition i bagaget aktivt sätter agendan. Jag tror i det sammanhanget inte särskilt mycket på Björklunds och hans folkpartis utspel om svenskakrav och liknande, utan mer på att det gäller att förbättra möjligheterna att lära sig svenska, att komma in i samhället osv. Vilket om så bara hälften av det Zaremba beskriver i sin artikelserie stämmer verkar vara högst tveksamt att det görs för närvarande.
Därför känns det oerhört positivt att i dagens DN läsa om hur Övertorneå tar emot ensamkommande flyktingbarn (en artikel som jag dock inte lyckas hitta på DN.se utan bara i papperstidningen). I Övertorneå är inställningen att barnen berikar kommunen. Dessutom ser man att de skapar arbetstillfällen. Här tar också föreningslivet kontakt med barnen/ ungdomarna för att locka in dem i sina verksamheter, vilket bör vara en nyckel till att få kontaktytor med den nya omgivningen. Den sortens positiva exempel är viktiga att lyfta fram och det återspeglar Elenskys beskrivning av ett land som sedan århundraden har varit nyfiket och berett att lära av andra, och som präglas av tolerans. Övertorneås kommunalråd Linda Ylivainio lägger även till historiens påverkan för invånarnas förståelse för människor som söker skydd eftersom de under kriget fick ta emot flyende från den finska sidan på andra sidan älven. Är det inte här det ligger - i att se möjligheterna och att verka för de mänskliga mötena?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar