söndag 28 februari 2010
Kaffe och maktskifte - tröst för hårt ansatta resenärer
Men har vi verkligen skäl att vara stöddiga? Visar inte den bistra vintern att vi har fel i frågan med stort F: klimatet? Jag måste erkänna att jag började tvivla på den globala uppvärmningen i veckan, när jag väntande på ersättningsbussar stod och förfrös mina tår. Nyttig var därför påminnelsen från SVT om att världen är större än Sverige, ja rent av större än Europa. Det visar sig nämligen att den januarimånad som vi upplevde som smällkall, var REKORDVARM på planeten som helhet.
För övrigt anser jag att Salem al-Fakir bör vinna melodifestivalen.
tisdag 23 februari 2010
Vad är makten värd?
Men vad är då miljöpartiets kännetecken, var måste vi göra avtryck? Som jag ser det är det bl a inom energi- och transportpolitiken som vi inte får eller kan vika ner oss. Det är här som vi måste visa vägen, och här räknas inte bara Förbifarten och kärnkraften in, där vår inställning är självklar, utan energieffektivisering inom boende och annat byggande i både nybyggnation och lite äldre områden som miljonprogrammen. Och det är här det gäller att inte göra som centern och hamna i positionen att tvingas försvara huvudlösa beslut som partiet inte kan stå för.
Miljöpartiet vill ha ett samhälle där utveckling inte likställs enbart med ekonomisk vinst och ökad BNP, vi ifrågasätter slentrianmässiga beslut om att ge mer pengar till vägar än till järnvägar (se t ex Peter Erikssons och Karin Svensson Smiths debattartikel i Aftonbladet) och vi vill möjliggöra ett mänskligare samhälle, också genom att driva mångfalds- och rättighetsfrågor. Det är bland annat här våra styrkor ligger. Och här finns därför ytterst litet utrymme för kompromisser. Ett miljöparti som kompromissar bort alltför stora delar av sin ideologiska kärna kommer att få samma trovärdighetsproblem som centerpartiet brottas med efter att ha sagt ja till både Förbifart Stockholm och mer kärnkraft. Så mycket är makten inte värd!
lördag 20 februari 2010
Doktorandtankar
Lördagens DN skrev (i papperstidningen) om att kvinnliga läkare mår sämre än både manliga läkare och kvinnor i andra men motsvarande yrken. Inom doktorand”yrket” där jag själv är verksam finns också en påfallande psykisk ohälsa, främst uppmärksammat hos kvinnor. Att kvinnliga doktorander ”går in i väggen” är alltså ingenting ovanligt, och det har t ex gjorts en intervjustudie hos företagshälsovården som Stockholms universitet anlitar om bakomliggande orsaker till detta. Däremot verkar det gå trögt att nå fram till åtgärder som leder till förbättringar i arbetsmiljön (i synnerhet den psykosociala) och arbetssituationen. Ett skäl är förmodligen att forskningen och forskarutbildningen fortfarande omges av en sorts akademisk ”machokultur”. Det ”ska” vara svårt och stressigt, man jobbar mot deadlines och med högt ställda förväntningar om att åstadkomma forskning som får forskningsfronten att avancera. Egentligen ett smått omöjligt uppdrag när man tar sina första steg inom forskarbanan. Den undersökning som företagshälsan har gjort visar dock att det finns vissa förhållanden som leder till extra stor sårbarhet för utbrändhet/psykisk ohälsa hos doktorander när två eller flera av dem kombineras. Dessa faktorer är 1) hög arbetsbelastning 2) problem i handledarrelationen samt 3) problem i privata relationer. För de flesta doktorander är eller upplevs arbetsbelastningen vara kontinuerligt hög, vilket gör att det finns litet utrymme för att hantera ytterligare påfrestningar oavsett om de ligger inom arbetet eller den privata sfären. Rapporten lyfte även fram höga krav på egna prestationer och bristande självkänsla som faktorer som kan relateras till sjukskrivningar pga stress. I det sammanhanget konstateras att den egna självkänslan är individens eget ansvar, men att man kan behöva stöd för att jobba med den. Jag undrar dock om inte arbetssättet inom den akademiska världen bidrar till att personer med dålig självkänsla blir extra sårbara för stress och att även personer med ganska god självkänsla kan komma att tvivla på sin egen förmåga. Att arbeta och inte känna att man kommer framåt och inte uppleva att man får stöd på ett sätt som hjälper en framåt är i längden oerhört destruktivt. Ett av de vanligaste problemen är att handledarrelationen kärvar. Det kan finnas många anledningar till det, men de pågående olympiska spelen har fått mig att reflektera över hur olika man ser på peppning och stöd inom olika verksamheter. Eftersom forskning bygger på kritisk granskning av resultat och texter ligger fokus inom den akademiska världen på att hitta svagheter, däremot är positiv kritik inte alltid så vanligt. Vad jag har sett av forskarvärlden är det till och med extremt ovanligt med handledare som i tunga uppförsbackar står och skriker sig hesa med hejarop eller erbjuder en tröstande axel vid formsvackor. Jag har hört seniora forskare bemöta doktoranders önskemål om att även få positiv kritik vid seminariebehandling av texter med kommentarer i stil med att "vi kan ju inte bara komma med snälla/positiva omdömen", vilket inte på något sätt var det som efterfrågades. Det doktoranderna önskar är att som komplement till all negativ kritik också få feed-back på vad som håller och vad som ses som styrkor, men jag har känslan av att det inom forskarvärlden betraktas som en svaghet om man önskar sig ett eller annat hejarop.
Uppdatering: i en av de kommentarer jag har fått efter inlägget hänvisades till en avhandling "Doktorander och forskningsmiljön" av Mårten Mårtensson, se pressmeddelande Intressant läsning!
söndag 14 februari 2010
Tystnad allt mer sällsynt
måndag 8 februari 2010
Kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget i Stockholm stad
I Stockholm går det uppenbarligen att få ut sådan statistik, medan den borgerliga majoriteten i Huddinge kommun har nekat till att införa könsbaserad statistik om uttag av vårdnadsbidrag (efter yrkande av MP och S vid nämndsammanträde den 5 maj 2009 under ärendet Delårsrapport, vilket majoriteten avslog). Vi skrev i vårt yrkande
"Att redovisa vårdnadsbidraget genom könsbaserad statistik skulle synliggöra förhållandena mellan könen och innebära en möjlighet att genomföra en genus- ochKanske vill man inte ha upp en sådan diskussion med konkreta siffror som visar hur det faktiskt ser ut?
konsekvensanalys av vårdnadsbidraget."
söndag 7 februari 2010
Kvoteringsoffensiv - ja tack!
Det är intressant att det parti som ser som sin kanske främsta uppgift att värna familjen (eller åtminstone gjorde det innan man övergick till att bekämpa performancekonst och genuspedagoger) motsätter sig åtgärder för ett mer jämställt utag av föräldraledigheten, fast man vet att föräldrar som delar lika mer sällan genomgår skilsmässor (vilket Helene Sigfridson påpekar på sin blogg).
Hägglunds argument om de enskilda familjernas rätt att "välja själva" känns ganska tunt i en verklighet där män ifrågasätts av sina arbetsgivare när de vill ta ut föräldraledighet och där kvinnor som tar huvudansvaret för barnen får dras med sämre villkor livet igenom. Ett tips, Göran Hägglund: Du kan be verklighetens familjer berätta om det, när du slår dig ner vid deras köksbord.
En gång i tiden vill jag också minnas att Kristdemokraterna pratade om barnperspektiv och om barns rätt till två föräldrar. (Ja, det skulle visst nödvändigtvis vara just en mamma och en pappa.) Men att se till att barn fullt ut, från början, får tillgång till båda (eller alla) sina föräldrar, det är tydligen inte aktuellt.
Ska man dra slutsatsen att Kristdemokraterna har övergett familjerna och barnen?
torsdag 4 februari 2010
Alla mår bättre av jämlikhet!
I går kunde man också i ekonomidelen (hittar inte artikeln på DN.se) läsa om ekonomen David C Korten som ifrågasätter hur vi mäter välstånd i BNP och i stället föreslår att vi ska använda oss av indikatorer över "välfärd hos folket, samhället och naturen". Det vore inte en dag för tidigt!
Är centerpartiet trovärdigt?
Vill centerns väljare verkligen ha ett ja till kärnkraft, accepterar de miljöminister Andreas Carlgrens tal om den miljövänliga Förbifart Stockholm där alla fordon ska drivas med förnybar energi (och trängselproblemen är för evigt förpassade till historian), tycker de att besluten om vargjakt är korrekta och att den omsvängning från socialliberalt till liberalt parti med tillhörande högervridning som har gjorts de senaste åren är den rätta? I viss mån har centern säkert fått klä skott för beslut som de måste försvara när de går i moderaternas ledband - men man måste väl kunna kräva någon form av integritet även hos småpartierna?! En miljöminister som inte ens försöker driva en egen linje i miljöfrågorna när regeringen går åt fel håll har ingen som helst trovärdighet. Jag brukar ha större invändningar mot kristdemokraterna som parti, men undrar hur det skulle ha sett ut den här mandatperioden om kristdemokraternas Anders Wijkman varit miljöminister. I EU har han haft tillräcklig integritet att driva en mer radikal linje än moderpartiet i miljöfrågor - men det är förmodligen lättare att göra det på längre geografiskt avstånd från partiledningen.
Och hur är det med Olofssons egen integritet i förhållande till den moderatledda regeringen? Politik är att kompromissa - men då måste man börja med ett bud som man kan kompromissa ifrån. Min känsla utifrån sett är att Olofsson vikt sig redan från början i alltför många frågor. Annars är den enda förklaringen jag kan se att det inte är sakfrågorna som driver henne, utan själva makten.
tisdag 2 februari 2010
Var inte blyg, Maria!
Ojdå. Det här blogginlägget börjar urarta till ett smörigt hyllningsporträtt. Att Maria Wetterstrand är fantastisk säger ju till och med borgliga ledarskribenter nu för tiden, så jag ska försöka låta bli att trötta ut er med superlativ om super-Maria. Kanske undrar någon hur det gick med frågan jag lovade att ställa: Måste inte miljöpartiet ta intryck av klimatforskarnas allt mer alarmerande rapporter och vässa sin politik, inte minst när det gäller att kritisera den västerländska livsstilen med köttfrosseri och överkonsumtion?
Wetterstrands svar var först att det är lättare att hitta politiska verktyg för att gynna ny teknik än att förändra människors livsstil. När jag då nämnde köttskatt som en tänkbar åtgärd mot köttfrosseriet var hennes svar att det ännu så länge funnits ett för stort motstånd mot detta inom partiet.
Jag vill uppmana Maria Wetterstrand att visa ledarskap i köttfrågan. Ett språkrör som på ett halvår fått partiet att överge EU-motståndet - som för koftprydda gamla miljöpartister varit lika självklart som cykelhjälm - nästan helt utan att mötas av hörbar kritik, lär tryggt kunna sätta ner foten i köttfrågan om hon vill.
Återigen: Aldrig förr har det funnits bättre förutsättningar för att driva en radikal grön politik. Inte minst tack vare Maria Wetterstrands omåttliga popularitet. Sverige lyssnar när du talar, Maria. Så var inte blyg!
måndag 1 februari 2010
Är pengar det enda som betyder något?
Kanske är Brors analys av debatten korrekt - men ur mitt perspektiv är det i så fall ett kapitalt misslyckande, från rapporterande medias sida eller från inblandade programledare och politiker. Var finns diskussionen om ideologier och bakomliggande mål med högre eller lägre skatter?! För det kan väl inte vara så att valet till syvende och sist enbart handlar om vem som har det lägsta budet på skatterna, likt gamla tiders fattigvård när föräldralösa barn bjöds ut till den som krävde den lägsta pengen för att ta hand om dem, utan att man diskuterar vad man får för dessa låga skatter? Media upprepar gång på gång att de borgerliga vill sänka skatterna och det rödgröna blocket höja dem. Jaha. Men var är analysen av vilka konsekvenser dessa sänkningar får på kvaliteten hos det allmänna? Var är analysen av vad som kan förväntas bli bättre/bibehållas genom höjningar från nuläget? Jag har inga superinkomster, men jag skiter faktiskt i om jag får lite mer pengar i plånboken. Det är inte där jag mäter min livskvalitet. Däremot tycker jag att det är erbarmligt dåligt att Huddinges fritidshem har ca 3 personal på 50-60 barn, att Huddinges förskolebarn som har arbetslösa eller föräldralediga föräldrar endast har ytterst begränsad tillgång till den pedagogiska verksamhet som förskolan utgör, och att patienter flera månader efter skada inte ens fått träffa behandlande läkare samtidigt som det dras gränser för hur lång tid man kan vara sjukskriven och i rehabilitering eller att man väljer att satsa på enorma vägprojekt i stället för på spårbunden och annan kollektivtrafik.
Jag ser dock inget självändamål i höga skatter. Om skatterna höjs, kommer dessa missförhållanden då att motverkas? Var finns diskussionen om vad vi får för pengarna - och vad vi förlorar i kvalitet om skatteintäkterna till stat, landsting och kommuner minskar?
Läs också Peter Andersson (s) - som uppenbarligen såg debatten och dels har reagerat på betoningen på skattefrågor i medias analyser, dels har kommenterat sakfrågor i debatten.