Vid Stockholms universitet, liksom inom stora delar av akademin, har man bestämt sig för att man bara ska anställa disputerade lärare. Det finns skäl att hålla med om att det bör vara så - men det finns också skäl att ifrågasätta effekterna av detta förhållningssätt. Redan under forskarutbildningen premieras de individer som sätter forskningen främst. Det heter ju forskarutbildning - men det fåtal fasta anställningar som sedan finns att söka är nästan alltid som universitetslektor, dvs universitetslärare. Inte sällan skriver man dock i utlysningen att man som anställd förväntas dra in egna externa forskningsmedel. Det här ger tydliga signaler om att det trots allt är forskningen som räknas. När de sakkunniga sedan granskar de sökande finns nu visserligen en formulering om att man ska ägna den vetenskapliga prövningen och den dito pedagogiska lika stor omsorg - men detta tolkas inte sällan som att man ska granska dem med lika stor omsorg, inte som att de ska viktas lika, trots att det angivits i den förberedande utredningen att "vid tillsättning av tjänst som högskolelektor ska i regel vetenskaplig och pedagogisk skicklighet väga lika" ("Grundbulten"; SOU 1992:1).
Man hävdar också att det är svårt att bedöma pedagogiska meriter. Detta beror åtminstone till en del på att eftersom det inte premieras så finns inte heller någon vana att dokumentera sina pedagogiska meriter. Man kan bilägga kursutvärderingsresultat, men kursutvärderingarna görs av studenter för att utvärdera kursen utifrån deras perspektiv och kan därför vara viktiga för kursutvecklingsarbetet, däremot ger de inte någon professionell utvärdering av den pedagogiska kompetensen hos läraren. Det har också blivit praxis att man ska skriva något om sitt pedagogiska förhållningssätt, vilket av många forskare ses som att man ska rabbla floskler. Och det är inte så konstigt att man har denna syn på den pedagogiska meriteringen eftersom man såvitt jag känner till sällan eller aldrig tillsätter någon sakkunnig med högskolepedagogisk kompetens för att granska de pedagogiska meriterna. Genom att vikta vetenskapliga meriter tyngre än pedagogiska bidrar man till att etablera synsättet att utbildningsverksamheten är mindre viktig än forskningen. Detta vidmakthålls av det faktum att man i stort sett aldrig får tillräcklig ersättning för att förbereda sin undervisning, eller utföra examination. Det innebär att undervisningen "äter" tid från forskningen som blir lidande - eller får utföras på fritiden. På så sätt byggs en konkurrenssituation mellan forskning och undervisning in. Samtidigt får de som brinner för utbildningen och de pedagogiska frågorna söka sig utanför akademin eftersom det inte finns några tjänster att söka för dem om man inte har tunga vetenskapliga meriter att hävda sig med. Det riskerar att försämra utbildningen och det är ett slöseri med resurser att bara tillvarata en sorts kompetens.
Det är också intressant att se hur åtminstone Stockholms universitet gör allt för att inte LAS:a in någon. Man kan gå år efter år på olika typer av tillfälliga anställningar medan institutionerna mixtrar med anställningsformerna, men så fort man riskerar att LAS:as in så byts man ut mot en ny person, oavsett om man tjänstgjort som lektor eller som amanuens eller adjunkt. Då är det jobb man har utfört plötsligen inte värt något, och det blir tydligt hur utbytbar man är. Jag hävdar inte att någon är oersättlig, men på samma sätt som det är nedbrytande för doktorander att nästan uteslutande mötas av kritik vilket jag har bloggat om tidigare, är det nedbrytande för undervisande personal att aldrig få någon uppskattning för det råslit som undervisningen ofta innebär - och sedan är det helt sonika "tack och adjö". Det skickar en tydlig signal om att det jobb man har lagt ned aldrig har varit värt något.
Jag inser att det med största sannolikhet inte är något jag själv kommer att få uppleva - akademin är alltför fast i hierarkier och upphöjning av forskningen på piedestal - men jag önskar mig en akademisk värld där man tar tillvara olika sorters kompetenser. Där det t ex får förekomma både lektorer och adjunkter och där de sistnämnda kanske sköter den mer omfattande undervisningen - men även har utrymme att delta i forskningsprojekt som söks av lektorerna som i sin tur lägger lite mindre tid på undervisning men fungerar som projektledare så att all undervisande personal också kan vara forskande personal, men kanske mer i assisterande roller. Kanske skulle det även möjliggöra för de adjunkter som så önskar att disputera. Det här kräver dock åtminstone en stor förändring, och det är att utbildningsverksamheten tillmäts så stor betydelse att man faktiskt får lön för den tid man lägger ned på den, något som vi är väldigt långt ifrån i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar