lördag 12 november 2011

Krympande resurser, krympande demokrati

Jag bloggade i förra veckan om hur den ekonomiska krisen nu även drabbar Huddinge. Arbetslösheten stiger och skatteunderlaget störtdyker. En stor del av det utrymme, som vi miljöpartister när vi formulerade vårt budgetalternativ i juni ville använda för att stärka Huddinges eftersatta förskolor och skolor, är nu bortblåst. Om krisen fortsätter riskerar Huddinge och andra kommuner att stå allt mer maktlösa.

I MP Huddinge har vi gjort tydliga politiska prioriteringar. Vi har valt bort skattesänkningar för att satsa på barn och unga. Nu kan vi tvingas lägga en väsentlig del av satsningarna på is, trots att de behövs kanske än mer i de osäkra tider vi befinner oss i. Detta i läge när ilskan och frustrationen från Huddinges styvmoderligt behandlade lärare vuxit ytterligare efter utebliven utdelning i lokala löneförhandlingar och när Huddinges låga andel behöriga lärare och förskollärare riskerar att försämras ytterligare när konkurrensen om kompetenta pedagoger hårdnar.

Samtidigt ser vi stora behov redan nu, och än mycket större framöver, inom äldreomsorgen. I vårt budgetförslag i juni satsade vi visserligen lite mer än majoriteten på detta område, men inte alls så mycket som man kunde önska. I de tuffa prioriteringar vi stod inför satte vi förskola och skola främst.

När justeringar nu ska göras i budgeten har alltså valmöjligheterna, som var begränsade redan i juni, beskurits ytterligare. Drastiskt uttryckt har demokratin krympt. Majoriteten har tvingats backa från den skattesänkning de valde och vi lär tvingas skjuta en betydande del av de viktiga satsningar vi vill göra på framtiden. Min slutsats är att staten måste skjuta till pengar. Först och främst naturligtvis för att försvara kvaliteten i skola, vård och omsorg och undvika ett 90-tal i repris. Men också för att ge demokratin utrymme. Låt inte lokalpolitiken återigen reduceras till ett administrerande av nedskärningar.

Om inte staten ger kommunerna höjda anslag är risken stor att de politiker de flesta medborgare möter snart är de som försvarar ihopslagna klasser på barnens skola eller minskad bemanning på mormors vårdhem. Det vore allvarligt för tilltron till det politiska systemet och till politiker i en tid när allt färre känner en förtroendevald. Och om inte den lokala politiken kan vara en arena för drömmar och förändringsiver, vem vill då ägna sena kvällar åt den?

Jag vill inte skrämma bort någon från lokalpolitiken. Lokalt politiskt arbete är mycket roligare än vad åtminstone jag kunde föreställa mig innan jag halkade in i det. Jag tänker inte reagera med apati inför ett minskat handlingsutrymme. Jag tänker elda under min vrede tills vi får en politisk inriktning i Sverige som sätter ungas framtidsmöjligheter och en värdig omsorg om äldre före skattesänkningar som främst gynnar välbärgade. Men jag har svårt att komma ifrån tanken om att en ekonomisk kris i kommunerna inte bara hotar välfärdens så kallade kärna utan också kärnan i demokratin.

P.S. I demokratins hemland ser man nu i den ekonomiska krisens spår hur folkstyre (demokrati) har ersatts med en folkpappa (Papademos). Eller är det någon med större kunskaper i grekiska som kan göra en mer hoppingivande tolkning? D.S.

Inga kommentarer: