Vem lyssnar till oro, vem hör vrede?

Arbetslösheten biter sig fast. Klyftorna växer. Både som unga och gamla blir vi till varor på en marknad. Barn till lågutbildade kommer i kläm när skillnaderna mellan olika skolor blir allt tydligare. När krafterna tryter på ålderns höst kan man inte längre lita på att bli omhändertagen. Ute i Europa står hela länder på ruinens brant. Du som önskar ett muntert blogginlägg kan klicka dig bort härifrån, om du mot förmodan inte redan gjort det. Här följer ett förtvivlat skrik efter en opposition som lyssnar till en befogad oro och en berättigad vrede och ställer krav på ett annat samhälle. Och kanske lite, lite hopp, till slut.

Sverigedemokraterna ökar i dagens SIFO-mätning och är fjärde största parti. Man ska naturligtvis akta sig för att dra för stora växlar på en opinionsmätning. Men jag vill påstå att det är ett stort underbetyg för hela oppositionen att SD överhuvud taget finns. Att deras tomma retorik lockar väljare kan jag inte tolka på annat sätt än att socialdemokratin, vänstern och de gröna misslyckats med att möta människors oro och vrede och omvandla den till konstruktiv förändringsvilja.

Socialdemokraterna gör nu allt för att inte stöta sig med någon och att plocka hem kortsiktiga opinionsvinster genom att klia den mytiska Mittenväljaren på ryggen. Något behov av rejäl förändring vill man för allt i världen inte låtsas om. Då måste vi gröna räta på ryggen och ta ansvar för att formulera ordentliga alternativ.

Vi måste på allvar bekämpa de klyftor som river upp djupa sår i vårt samhälle och krossar människors trygghet, självtillit och drömmar. Vi måste tala högt och tydligt om att ett grönt samhällsbygge som ger människor arbete och framtidstro förutsätter att vi väljer bort JAS-plan, motorvägsbyggen och andra dumheter. Vi måste våga ta strid mot giriga riskkapitalister och slå fast att skattepengar ska stanna i klassrum och på äldreboenden, inte bli till aktieägares lördagsgodis. Vi måste ta den chans som den ekonomiska krisen erbjuder och visa på omöjligheten med evig tillväxt och möjligheterna med ett lugnare tempo och med att dela på jobben genom arbetstidsförkortning. Vi måste helt enkelt sluta vara rädda för vår egen politik och för att den står i konflikt med mäktiga intressen.

Vi lever i krisernas tid. Men därmed – hur kletigt, klyschigt det än låter – också i möjligheternas. De ekonomiska, sociala och ekologiska kriserna visar på behovet av förändring. Om vi bara vågar tala om det. Om vi bara ger plats för visionerna. Då kan oro och vrede bli till drömmar istället för hat. Då finns det inte längre plats för rasistiska partier som påstår sig ha enkla lösningar, men tvärtom är en del av problemet.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S), Martin Moberg (S) och Fanny

Socialdemokrat som talar för andra än mytiska Mittenväljare skriver på SvD Brännpunkt