Annie Lööf – riskkapitalbolagens sista försvarare?

2013 var året då svenskarna slutgiltigt fick nog. Vreden över storbolag som plockar ut mångmiljonvinster från skattefinansierad utbildning, vård och skola kokade över. Mitt eget gröna parti satte äntligen ner foten mot vansinnet. Vänsterpartiet växte efter att envist ha trummat in budskapet att vinstutdelningarna ska bort efter valet om partiet får inflytande. Till och med Anders Borg och Jan Björklund tvingades till halv reträtt, låt vara mest i retoriken, när de slutligen tillstod att det inte är helt lyckat med riskkapitalbolag i välfärden. Men Annie Lööf och Centerpartiet håller fast vid sitt försvar för riskkapitalbolagen och kallar Borg och Björklund för populister.

Att Lööf rycker ut till försvar för vinstuttag och riskkapitalister är lika obegripligt oavsett om man betraktar politiken med ideologiska glasögon eller i Mats Knutssonsk anda krymper den till ett spel om makt. Hur kan någon som sagts vara den renläriga liberalismens förkämpe vara bekväm med att skattemiljarder pumpas in i vinstdrivande företag för att sedan dimpa ner i aktieägarnas fickor? Och vilka väljare är det de centerpartistiska partistrategerna tänker sig att de talar till? Efter kissblöjor och skolkonkurser är motståndet mot vinstdriven välfärd massivt långt in i borgerliga led.

Kanske har de allt mäktigare välfärdsbolagens lobbyister de borgerliga partierna i ett allt för starkt grepp för att en verklig omsvängning ska kunna ske på den borgerliga sidan. Men det politiska priset kan bli högt. Jag har svårt att se att väljarna skulle låta sig nöja med några retoriska ministerutfall mot riskkapitalbolag som långt ifrån är ensamma på välfärdsmarknaden om att sko sig på elever, brukare och patienter. Som skattebetalare har vi ledsnat. Vi vill se våra pengar bli till värdig vård och lärande.

Kärrtorp visar vägen!

Sverigevänner, antirasister. Hela landet reser sig mot rasismen. Under veckoslutet hålls manifestationer för öppenhet och demokrati i minst 16 städer från Malmö i söder till Umeå i norr. Till manifestationen i Kärrtorp, där samlade antirasister attackerades av nazister förra söndagen, har nu över 14 000 människor anmält sig på Facebook. Många av dem sådana som i vanliga fall aldrig demonstrerar. Aldrig har jag känt mig mer stolt över vårt land. På söndag visar vi, hur mycket det än må regna och hur många julklappsinköp vi än har kvar att göra, att Sverige tillhör alla. Punkt.

Vi befinner oss i en tid när ett rasistiskt parti tycks ha parkerat sig nära 10-procentstrecket. De har effektivt utnyttjat en alltför lam politisk debatt och växande klyftor. Sverigedemokraterna har flyttat gränsen för vilka åsikter som anses rumsrena. Med kostymklädda rasister i riksdagshuset ökar också utrymmet för brölande, påkföresedda nazister. Men tillsammans kan vi visa att vi som vill ha ett öppet och välkomnande samhälle är så ofantligt många fler. Därför har det aldrig känts mer angeläget att delta i en politisk manifestation. Vi ses i Kärrtorp på söndag!

 Fler som bloggar: Hans lilla gröna (MP) Bilderbloggen (V)

Trafikverket på kollisionskurs med sig självt

I februari stoppade Trafikverket planeringen av Södertörnsleden, då planerna bedömdes som oförenliga med gällande miljökrav. Nu föreslår Trafikverket i sin så kallade åtgärdsvalsstudie att planeringen återupptas. Vägen är ingenting mindre än en miljökatastrof som hotar ödelägga såväl viktig jordbruksmark som ett skogsområde fullt av rödlistade arter. Till detta ska läggas oacceptabla nivåer av buller, luftföroreningar och växthusgasutsläpp. Det är hög tid att återigen mobilisera motståndet mot vägen. I valet 2014 måste vi förklara varför alla tjänar på att vi prioriterar ny kollektivtrafik före nya vägar.

Att Trafikverket nu – förmodligen efter månader av intensiv uppvaktning från borgliga och socialdemokratiska lokalpolitker – släpper lös det monster som hållits inlåst i myndighetens källare är djupt olyckligt. Dessutom är det helt i strid med det myndigheten slog fast i ett slutbetänkande om framtidens transportsystem så sent som våren2012: nya stora vägbyggen i storstadsregionerna gör det omöjligt att nå klimatmålen. Massiv kollektivtrafikutbyggnad är enda sättet att klara såväl framkomlighet som miljö. All kunskap, jag menar verkligen all kunskap, som finns på området visar att nya vägar föder ny trafik och därmed mer trängsel. 

Jag ser fram emot ett valår med rika möjligheter att diskutera hur vi bygger ett framtidens transportsystem på Södertörn. Det gröna valet är självklart: där går Spårväg syd och andra kollektivtrafiksatsningar före nya vägar.

Lär av Gnesta – normkritik lyfter skolresultaten

Killar kan. Jo, det låter fånigt. Men när nu skol-Sverige grubblar över hur vi ska höja skolresultaten finns kanske en viktigt pusselbit i att ha höga förväntningar på alla elever – oavsett kön. Goda exempel visar att ett normkritiskt förhållningssätt kan bidra till att bryta anti-pluggkultur som ofta uppstår bland killar och markant höja resultaten.

När Pisa-rapporten kom i veckan bloggade jag ett förtvivlat rop på mer resurser för att jag som lärare inte ska gå under i en känsla av otillräcklighet. Men vad skolan gör med resurserna är naturligtvis lika viktigt. Och det finns många goda exempel att lära av. Ett sådant är Frejaskolan i Gnesta där betygen steg brant när personalen utbildades i normkritik, vilket bland annat hjälpte dem att ha lika höga förväntningar på pojkar som på flickor. Man identifierade också vilka normer som fanns bland eleverna kring hur killar respektive tjejer förväntades vara – vilket bland annat innebar tuffa grabbar som tog lätt på skolarbetet. Detta diskuterades kontinuerligt med eleverna. Skojbråk, som upptog en stor del av högstadiekillarnas tid, bannlystes. Följden blev alltså inte bara en bättre arbetsmiljö utan också bättre resultat.

Men, hallå? Är det inte himla typiskt att man agerar just när det för en gångs skull är killar som missgynnas? Jo, det kan man kanske tycka. Men faktum är att tjejerna också är vinnare. Det är ju också deras arbetsmiljö det handlar om. Och deras studieresultat förbättrades ytterligare – kanske för att de lättare kom till tals när killarna inte längre gavs utrymme att dominera.

Jag kommer jobba för att Huddinge tar lärdom av Gnesta. Ett pedagogiskt exempel på att alla vinner på jämställdhet.

En otillräcklig lärares vädjan

Igår slog Pisarapporten ner som en bomb. Svenska elevers kunskaper rasar när det gäller läsförståelse, matte och naturvetenskap. Vi som dagligen står mitt i klassrummet kan bara hoppas att de politiska slutsatserna blir förnuftiga. Nu krävs kraftfulla resursförstärkningar, men måttfulla reformer.

Jag har världens roligaste jobb. Varje dag får jag vara med när unga människor når insikter, prövar nya tankar och sätter ord på saker de inte formulerat tidigare. Läraryrket ger mitt liv mening. Ändå överväger jag att lämna det. För jag vet inte hur länge jag kommer stå ut med den ständigt återkommande känslan av otillräcklighet. En känsla som jag tror att jag delar med tusentals kollegor. Känslan av att en borde gjort mer. Trots att åtskilliga kvällar, helger och lediga (förlåt, obetalda) dagar redan går åt till rättningshögar, föräldramejl och lektionsplanering. Trots att varje ledighet inleds med ett par dygn i koma innan en kan börja njuta av att känna sig lite fri. Trots att en finner sig i allt det där en egentligen tycker är orimligt istället för att gå ut i vild strjek. Allt för att eleverna inte ska komma i kläm.

Jag vill inte leva mitt liv med otillräckligheten som ständig följeslagare. Därför blev jag på sätt och vis glad över det tydliga resultatet i Pisarapporten. För nu måste det bli förändring. Annars drar jag, hur mycket jag än älskar att undervisa. Och säkert många kollegor med mig.

Ge mig fler kollegor. Så att jag inte har fler elever än jag mäktar med att se, leda rätt när de går vilse och high five:a när de lyckas. Så att jag inte har fler lektioner än att jag hinner fråga mig vad som fungerar i min undervisning och vad som behöver förändras. Så att jag orkar tänka nytt och vara kreativ.

Ge mig fortbildning så att jag får verktyg att vässa min undervisning. Ge mig skolhälsovård, studie- och yrkesvägledning och kuratorer som räcker till. Som finns när magen värker, livet kokar över och motivationen försvinner för eleverna.

Kort sagt: Nu är det rejäla satsningar på skolan som måste till. Satsningar den enskilda kommunen inte har en chans att mäkta med. Staten måste in med pengar. Det handlar inte om nya betygssystem eller riktlinjer för mössor och mobiler. Därför är jag stolt och glad över att vara med i ett parti som stenhårt prioriteterar skolan när pengar ska fördelas, men ligger lågt när det handlar om systemförändringar. För även om jag i en teoretisk diskussion exempelvis har svårt att försvara att skolan är kommunal och inte statlig ber jag dem som nu skriker om nya stora systemskiften att besinna sig. Det lärare och elever behöver nu är arbetsro.

En kraftfull lagändring behövs dock på skolområdet: Vinstutdelning måste stoppas. Vi har inte råd att göra skolors ägare rika med skattepengar när behovet av nya lärare, skolsköterskor, kuratorer med mera är gigantiskt. Det får vara slut nu.

Låt Pisarapporten sätta punkt för den tid då skolan åsidosatts, lärarna lämnats i sticket och elever blivit till slagträn i en fördummande skoldebatt. Låt den bli starten för en långsiktig, uthållig satsning på kunskap och bildning.

Idag kom SCB:s stora partisympatimätning. Rödgröna har egen majoritet med minsta möjliga marginal. Det blir en stenhård kamp till den 14 september. Kanske blir det skolan som avgör valet.

Läs också: Karin Reuterswärd på tvillingbloggen Södertäljeperspektiv

Brist på vårdplatser dödar

Brist på vårdplatser kostar människor livet. Enbart på Lunds universitetssjukhus har åtta människor dött de senaste åren, delvis till följd av att det är så ont om vårdplatser. Detta enligt sjukhusets egna utredningar, visar tidningen Kvällspostens genomgång. Om vårdkrisen är lika djup i Stockholms läns landsting som den förefaller vara i Skåne kan jag inte bedöma. Men helt klart är att det idag är finns ett mycket stort tryck på akutmottagningarna på sjukhusen runt Stockholm och att bristen på vårdplatser är skriande. Om inte betydande resurser skjuts till vården finns skäl att befara tragiska och helt onödiga dödsfall. Vi behöver en stark grön kraft i landstinget som vågar stå för nödvändiga skattehöjningar för att stärka vården.

I Skåne bildas nu ett nytt vårdparti. Med tanke på att vårdfrågorna rankas mycket högt av väljarna i hela landet och mot bakgrund av de alarmerande rapporterna om tillståndet för den skånska vården kan det säkert vinna starkt stöd. Själv ser jag fram emot att bedriva valrörelse i höst för ett grönt parti som tar Stockholms landstings gigantiska utmaningar på allvar. Jag har en stark känlsa av att allt fler tröttnar på alliansens utförsäljningar och axelryckningar åt sjukvårdens problem. Jag tror att det finns en stark törst efter en ansvarsfull politik.

Fram till och med lördag pågår MP Stockholmsregionens provval till riksdag och landsting. Alla medlemmar kan rösta. Här är min kandidatur till landstingsfullmäktige.

Läs också: My Vingrens knivskarpt formulerade svar på Marcus Birros antifeministiska krönika i Expressen

Tydlig opposition kan minska SD:s utrymme

Svergiedemokraterna utropar sig nu som det enda oppositionspartiet. Det må vara helt befängt av ett parti som med få undantag röstar på den regeringspolitik som vidgar klyftorna och sliter Sverige isär. Men att SD ens kommer på tanken att kalla sig det enda oppositionspartiet är ändå ett underbetyg åt den verkliga oppositionen. Vi måste nu visa att SD inte alls står för något alternativ till regeringen utan tvärtom är det stora hotet mot ett regeringsskifte. Men framför allt måste vi gröna forma ett tydligt alternativ till Allianspolitiken.

När Socialdemokraterna leker följa John med Moderaterna måste vi som miljöparti våga stå för att vi vill ha ett annat samhälle. Att den med goda inkomster inte kan räkna med mer pengar i den egna plånboken, men att vi bygger ett samhälle. Att vi rustar välfärden, sätter fart på en massiv grön omställning och tar oss ur beroendet av såväl fossil energi som ekonomisk tillväxt. Ju tydligare opposition, desto mindre utrymme för järnrörshögern.

Det stinker om Huddinge kommun

Det stinker i Huddinges kommunala korridorer. En unken stank av en korrupt kultur som äntligen kommitupp till ytan, efter vad det verkar många år av svågerpolitik, bristfällig handläggning och respektlös hantering av skattepengar. Mest uppmärksamhet har kommunens uthyrning av exploateringsfastigheter fått. Kommunala tjänstemän har inte bara fått hyra inköpta hus till extremt låga hyror, flera hus har också renoverats för åtskilliga miljoner på medborgarnas bekostnad. Allt måste nu upp på bordet och ansvariga måste ställas till svars. Tyvärr inger ledande politikers agerande så här långt knappast förtroende.

Enligt revisionsbyrån Ernst&Youngs rapport handlar det inte om enstaka fall utan om en kultur som låtits breda ut sig under många år. Nu måste kommunledningen inse allvaret och vidta genomgripande åtgärder. Med de enorma behov vi ser i kommunens förskolor, skolor och äldreomsorg är de miljoner som forit omkring till synes helt utan kontroll en katastrof. Och vad skandalerna innebär för kommuninvånarnas tilltro till politiker och tjänstemän kan vi bara ana.

Miljöpartiet med oppositionsborgarrådet Marica Lindblad i spetsen har hela tiden krävt insyn i arbetet och att alla kort läggs på bordet. Men den borgliga majoriteten har gjort sitt bästa för att hålla oppositionen utanför och har hänvisat till kommande utredningar. Från institutet mot mutor får nu kommunledningen allvarlig kritik för att man enbart tillsätter utredningar. De menar att polisanmälan borde gjorts så fort man förstod att allt inte stod rätt till.

Just idag förväntas riksdagen klubba igenom en lagändring som ger myndigheter möjlighet att hemligstämpla handlingar så fort det kan anses skada samarbetet med ett annat EU-land. Skandaler som den som nu rullas upp i Huddinge påminner om hur viktigt det är med insyn och transperens. Att alla partier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom en lagändring som så drastiskt slår mot offentlighetsprincipen är i mina ögon förskräckligt.

Huddinge kommun har en lång väg att gå för att återupprätta sitt förtroende. Det finns inga genvägar. All smuts måste fram. Alla som bär ansvar måste ställas till svars. Annars är den stora förloraren ingen mindre än den kommunala demokratin.

Dags för politiskt ansvarstagande!

Listan på oegentligheter i Huddinge kommun blir allt längre. Bland annat har tidningen Mitt i Huddinge under hösten avslöjat att kommunen hyr ut villor och fritidshus med mycket förmånliga villkor till anställda. I helgen kom en granskningsrapport som EY (tidigare Ernst och Young) gjort på uppdrag av kommunen. Rapporten pekar på ytterst allvarliga brister och tecknar en bild av en kommun där allt bevisligen inte står rätt till.

Granskningen indikerar att problemen är utbredda och inte inskränker sig bara till verksamheten som är föremål för den här utredningen. Här konstateras att det krävs åtgärder för att komma till rätta även med kultur- och värdegrunden.

Många medborgare har redan uttryckt rättmätig upprördhet över det som sker. Även Miljöpartiet börjar tappa förtroendet för hur Huddinge sköts i det här avseendet.

- Vi efterlyser nu ett politiskt ansvar från den styrande borgerliga majoriteten. Rapporten visar att det rör sig om generella förvaltningsbrister och då borde rimligen någon vara beredd att ta ansvar, efter att ha suttit vid makten i sju år!

- Vi efterfrågar också större transperens och delaktighet och att kommunstyrelsen tar sin särskilda uppsiktsplikt över nämnderna på allvar. Vi vill att alla kort läggs på bordet och att rätt åtgärder vidtas.

Här kan du läsa hela rapporten.

Här uttalar jag mig på SVTs ABC om hur Miljöpartiet ser på rapporten.

Marica Lindblad

Oppositionsråd (MP)

Folkpartiet åt rätt håll

Folkpartiets landsmöte vill ha en tredje pappamånad Blygsamt kan tyckas, men att det parti som ägnat det senaste årtiondet åt kärnkraft, betyg och militär upprustning återupptäcker jämställdhetsfrågor är på allvar glädjande. Nu gäller det att alla vi som vill betydligt mer tar chansen att flytta fram positionerna. Föräldraförsäkringen borde precis som alla andra socialförsäkringar vara individuell.

Föräldrarna ska få välja själva, skriker motståndarna. Men varför ska staten betala för ojämställdhet? Det handlar inte bara om familjers inre angelägenheter. Det handlar om vilket samhälle vi ska ha. Det handlar om kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden och mäns rätt till tid med sina barn. Men framför allt handlar det om barns rätt till sina föräldrar. En jämställd föräldraförsäkring ger förutsättningar för stärkta relationer mellan pappor och barn som i sin tur ger förutsättningar för ett tryggare samhälle.

Ansvarslöst moderat valfläsk

Kommunalskatten i Huddinge sänks med tio öre 2014. Det meddelade den borgliga majoriteten på torsdagen. Ekonomin har utvecklats bättre än beräknat sedan budgeten klubbades i juni och när den nu justeras slutgiltigt tar Moderaterna och dess stödpartier första bästa chans att sänka skatten. Kanske är det ett desperat försök att få positiv publicitet i ett läge när mygel och svågerpolitik avslöjas var och varannan dag i Huddinge kommun. Men jag tror majoriteten misstar sig om de tror att någon chipspåse i skattesänkning är vad väljarna längtar efter när behoven i förskolan, skolan och äldreomsorgen är skriande.

Majoriteten säger att de nu har råd med såväl skattesänkning som satsningar på välfärden. Men faktum är att ”satsningen” enbart är en utebliven nedskärning. När det finns pengar för att öka bemanningen i äldreomsorgen, åtgärda den akuta bristen på förskollärare och skjuta till extra resurser till de skolor där bara drygt hälften av eleverna klarar gymnasiebehörighet – ja då väljer majoriteten skattesänkning. Trots stor osäkerhet om hur ekonomin kommer utveckla sig framöver.

Att Moderaterna som ägnat mandatperioden åt att tala om ”ordning och reda” nu steker valfläsk så att stekflottet yr förvånar. Men kanske har någon insett att orden ordning och reda redan är förbrukade när tjänster för tiotals miljoner köpts utan upphandling och när kommunala tjänstemän fått hyra exploateringsfastigheter (alltså hus kommunen köpt in för att kunna bygga på tomten) till extremt låga hyror. Det känns minst sagt som det är dags för en ny ledning att ta över i Huddinge.

Moderaternas "ordning och reda" vänds till oreda

Nu är det uppenbart att listan på oegentligheter i Huddinge kommun blivit längre. Under våren började Konkurrensverket granska kommunens bristande upphandlingar och nu växer ärendet också med exploateringsfastigheter som hyrs ut billigt till anställda. Det får mig att tänka på några vackra fraser och honnörsord om "ordning och reda" jag så ofta hört  Moderaterna med stödpartier i Huddinge yttra.

På första plats på Moderaternas lista över viktiga frågor inför valet i Huddinge stod det: Fler jobb + ordning och reda i ekonomin! Den frågan tog Moderaterna också med in i majoritetens gemensamma arbete. Samtliga majoritetspartier skrev under och lovade jobba hårt med detta. Och i samband med att partiernas budgetförslag presenteras varje år, trummas det också hårt på att den sittande majoriteten sätter ordning och reda i fokus.  Men hur allvarligt har de tagit på åtagandet "Ordning och reda"? 

Vi ser nu hur en rad oegentligheter rullas upp inför öppen ridå efter tips från allmänheten. Alltså tips från utomstående - och INTE som ett resultat av eget kontrollarbete.
Miljöpartiet har tillsammans med oppositionspartierna den 8 november lämnat en skrivelse till kommunstyrelsen där vi begär att den hittills mest berörda nämndens; ordförande, förvaltningschef och revisorerna ska kallas in till kommunstyrelsens sammanträde.

Vi kan nu med fog också anta att det är stora summor som har flödat ut från kommunens gemensamma kassa! Pengar som med allra största sannolikhet hade kunnat göra långt större nytta inom andra behövande verksamheter. Det kallar inte vi "Ordning och reda"  - varken inom ekonomi eller inom andra funktioner som nu tycks uppvisa en osund kultur! 

Kommunstyrelsen har här en särskild funktion och vi påtalar dess uppsiktsplikt över nämnderna. Miljöpartiet efterlyser transparens och delaktighet i arbetet för att tillse att rätt åtgärder vidtas för att komma tillrätta med den uppvisade osunda kulturen!

Marica Lindblad
Oppositionsråd (MP)

Huddinge sviker barnen

Flera barn på tal- och språkförskolorna och andra specialförskolor i Huddinge har fått sina taxitransporter indragna av kommunen. Konsekvensen har blivit att flera av dem nu inte kommer till förskolan. På morgondagens kommunfullmäktige ställer vi tillsammans med Huddingepartiet och Socialdemokraterna majoriteten till svars för sveket mot barnen. 

Taxitransporterna är för många familjer helt avgörande för att barnen ska kunna ta sig till förskolan. De stora avstånden i kommunen kan göra det omöjligt för föräldrar utan bil att lämna och hämta sina barn på specialförskolorna och samtidigt få det övriga livet att gå ihop. För en del av barnen innebär ett kollektivt resande dessutom en så stor ansträngning att de sedan inte orkar delta i förskolans verksamhet. 

De indragna taxitransporterna sparar kommunen några ynka tusenlappar här och nu. Vad kostnaden blir på sikt kan vi bara fantisera om. Att låta barn misslyckas istället för att erbjuda en verksamhet där alla kan utvecklas utifrån sina förutsättningar kan i längden stå samhället dyrt. På tal- och språkförskolorna går barn med diagnosen ”grav språkstörning”. För att dessa barn ska kunna utveckla ett fungerande socialt samspel och komma vidare i sin språkutveckling är en lugn miljö och ett medvetet arbetssätt nödvändigt. De små barngrupperna, den höga personaltätheten och den specialistkompetens som dessa förskolor erbjuder är därför en förutsättning för barnens utveckling.

Om vi gröna kommer i majoritet efter valet är vår prioritering solklar: barn och unga ska sättas i första i rummet. Vi kommer konsekvent satsa på förskolor och skolor ända tills varenda unge får det de behöver för att lära och växa.

Dags att städa upp i Huddinge!

Att vara förtroendevald politiker och representera medborgarna är ett stort och ansvarsfullt uppdrag. Ett uppdrag som jag tar på stort allvar och som innebär ansvar för allas vår gemensamma välfärd.

Det är därför nu djupt olustigt att ta del av de allt tätare rapporterna i media om missförhållanden i Huddinge kommun och dess förvaltningar. Listan på oegentligheter, och misstänkta oegentligheter, börjar bli riktigt lång och turerna tycks bli allt mer komplicerade. Det handlar bland annat om brister i upphandlingar och förmånlig uthyrning av fastigheter till anställda. Läser nu idag också på kommunens hemsida att: "EY (tidigare Ernst Young) har fått ett utvidgat uppdrag som berör kommunens exploateringsfastigheter." Växer härvan?

Huddingebornas misstänksamhet och kritik mot kommunen växer sig allt starkare och frågorna blir allt fler. Och tyvärr spiller detta över också på oss politiker inom oppositionen.

Men vi i den politiska oppositionen kan dessvärre inte besvara de frågor som nu ställs till oss, eftersom vi inte har mer information än allmänheten i övrigt. Jag efterfrågar därför mer demokrati och delaktighet och en transperent process. Jag anser att detta är absolut nödvändigt för att ha en chans att återupprätta förtroendet hos allmänheten. 

Jag väntar precis som alla andra på att få veta mer om vad som egentligen har hänt, och vari misstankarna består i så att vi på allvar kan analysera situationen och föreslå lämpliga åtgärder. Men den borgerliga majoriteten har nu istället valt att berätta så lite som möjligt för oss i oppositionen, vilket varken kan anses gynna dem i deras ställning eller saken som sådan. Nej, det är bättre att lägga korten på bordet och på allvar ta itu med problemen! Dags att städa upp i Huddinge!

Marica Lindblad 

Oppositionsråd (MP)

Längtar till landstinget

Landstingspolitiken må vara bortglömd av medierna. Men i mina ögon kan få saker kännas mer angeläget än att vara med och slåss för att vård ska finnas tillhands när vi behöver den och för att kollektivtrafiken byggs ut när länet växer och oljan sinar. Idag är Stockholms läns landsting är gravt misskött. Jag vill vara med och förändra. Därför kandierar jag till landstingsfullmäktige i valet 2014.

Självmorden ökar bland och unga. Psykiatrikern Göran Isacsson hävdar på SvD Brännpunkt att en viktig orsak är en överdriven försiktighet med att skriva ut psykofarmaka till unga människor. Om detta har jag ingen uppfattning. Behandlingsmetoder är en fråga för professionella. Men en sak vill jag hävda bestämt: Psykiatrin i allmänhet och barn- och ungdomspsykiatrin i synnerhet måste få mer resurser. Unga som mår dåligt ska få bästa tänkbara hjälp på kortast möjliga tid. Så kan lidande sparas – och i slutändan också pengar. Detta är ett av många skäl till varför jag vill in och fajtas i landstingspolitiken efter valet 2014.

Landstingspolitik låter nog högst osexigt i de flestas öron. Men landstingspolitik är en fråga om liv och död. När unga människor i kris inte får det stöd och den behandling de behöver kan följderna bli katastrofala. Likaså när läkare och sjuksköterskor springer livet ur sig för att hinna med väntande patienter på överfulla vårdavdelningar och väntrum. För att inte tala om när ambulansen inte kommer.
 

Stockholms läns landsting är ett vanskött landsting. Bristerna i vården blir allt mer oroväckande trots dagliga hjältedåd av personalen. De enorma behov av investeringar i kollektivtrafiken som måste till de närmaste åren om vi ska ställa om till ett hållbart transportsystem samtidigt som Stockholmsregionen växer med ett Västervik om året gör inte utmaningarna mindre. Därtill är ekonomin redan i nuläget högst bräcklig. Budget i balans klaras i nuläget tack vare reavinster på utförsäljningar som i längden utarmar landstinget.
 

Och detta vill jag alltså befatta mig med? Ja det vill jag! Jag längtar efter landstingspolitiken. Trots de gigantiska svårigheter som finns där. Eller snarare på grund av dem. För de visar hur ofantligt vikitgt det är att vi får ett nytt styre i landstinget. Ett styre som inser att vi måste ta in mer skatt för att säkra en trygg vård för alla. Som styr vården mot mer av förebyggande insatser istället för att låta människor köa för behandlings som skulle kunnat undvikas. Som säger nej till utförsäljningar och ser till att varje skattekrona går till vård, inte vinster. Som stoppar Förbifart Stockholm och istället gör verklighet av alla idéer om nya tunnelbanor, spårvägar, färjelinjer förlängda tvärbanor och andra nödvändiga kollektivtrafiksatsningar. Som kort sagt tänker långsiktigt, hållbart. Jag vill vara med!

Lär av Uppdrag granskning, Huddinge!

Den som sett kvällens Uppdrag granskning har sett den allra vidrigaste konsekvensen av vinstdrivna skolor: vissa elever blir önskade och andra oönskade. SVT:s reportage visade hur skolor i strid med skollagen väljer bort elever som anses kräva för stora resurser eller som kan skita ner en ”fin” skolas rykte. Att det händer borde egentligen inte förvåna någon. När vi låter vinstintressen styra får vi inte en skola för alla. Huddinge kommun kan ta lärdom av kvällens Uppdrag granskning och tänka om när man nu söker efter mer vinstdrivande förskoleverksamhet.

Vi gröna säger nej till vinstintressen, men ja till pedagogisk mångfald. När den borgerliga majoriteten i Huddinge vill att en nybyggd förskola i Smista ska drivas i fristående regi vill vi att man i så fall uppmuntrar pedagoger med intressanta idéer att forma ett personalkooperativ. Då kan personalens kreativitet tas till vara och beslutsvägarna bli korta. Men majoriteten säger nej. De riggar istället för att en vinstdrivande koncern tar över genom att kräva att man ska ha tidigare erfarenhet av att driva förskola med den profil man tänker sig.

Det kokar av vrede runt om i landet. Svenska folket har fått nog av vinstdriven välfärd. Låt det snart vara val.

Skicka grönt dream team till Bryssel!

I maj är det EU-parlamentsval. Igår presenterade Miljöpartiets valberedning sitt förslag på kandidater. På topp-5 återfinns mycket dugliga kandidater som påminner om vilka viktiga frågor som EU-valet handlar om – oavsett om det kommer att märkas i medierapporteringen eller inte. Miljöpartister kan som bekant tänka själva. Därför väntar nu en spännande ”intern valrörelse” inför den beslutande medlemsomröstning som säkerligen kommer förändra valberedningens förslag, mer eller mindre.

Överst på valberedningens lista finns en av de politiker som jag hyser allra störst respekt inför av alla nu levande politiker: Isabella Lövin. Hon har med sin enträgna kamp för ett hållbart fiske fört EU:s fiskepolitik viktiga steg i rätt riktning, trots massivt motstånd från mäktiga lobbyorganisationer.

På tredje plats finns Bodil Ceballios. Hennes gedigna kunskaper om flyktingpolitik skulle vara ovärderliga i EU-parlamentet i en tid när å ena sidan bruna krafter är på frammarsch och å andra sidan allt fler reagerar mot EU:s murar mot resten av världen. Hon kan bli en stark kraft i kampen för att öppna lagliga vägar till EU så att människor slipper vara beroende av flyktingssmugglare för att söka en fristad i Europa. Flyktingpolitiken är en fråga om liv eller död för så ofantligt många människor. Därför ser jag gärna att Bodil flyttas upp ytterligare ett pinnhål på listan.

På plats fem sätter valberedningen Linnea Engström – den gröna rörelsens kanske klarast lysande feministiska stjärna. Jag hoppas att hon placeras ännu högre. Den djupa kunskap och det glödande engagemang hon besitter lär behövas för att tackla könsmaktordningen i Bryssel och ta sig an gigantiska uppgifter som att försvara aborträtten och bekämpa trafficking.

I EU-parlamentet kan en enskild ledamot spela stor roll. Det har inte minst de nuvarande gröna parlamentarikerna Carl Schlyter och Isabella Lövin visat. Därför vill jag uppmana alla miljöpartister att göra ett aktivt val i medlemsomröstningen. Jag önskar att vi skickar ett grönt dream team till Bryssel för att göra Europa mer hållbart, öppet och jämställt. Heja Isabella, Bodil och Linnea!

John Bauer-skandalen håller liv i vinstfrågan

Idag avslöjar SVT att den konkursade John Bauer-koncernen använt 200 skolpengsmiljoner till att betala räntor – på ett lån ägarna tog när man köpte koncernen av sig själva.

Uppenbarligen saknas gränser för hur mycket vinstdrivna välfärdskoncerner kan sprätta med medborgarnas pengar. Så länge det är möjligt att sko sig på skattebetalarna kommer bolagen göra det. Det är upp till politiken att sätta gränserna. Nu får det vara nog med tomtar, troll och kommersiella aktörer i vård och skola. Alla skattepengar ska stanna i verksamheten och bli till nytta för de patienter och elever som de avsetts för.

SVT:s avslöjande är utmärkt. Det bidrar förhoppningsvis till att hålla frågan kvar på den politiska dagordningen. Jag hoppas att vi gröna – som numer säger tydligt nej till vinster i välfärden – vågar sätta ljuset på frågan. Personligen kommer jag i alla fall göra allt vad jag kan för att driva frågan i landstinget om jag får chansen under nästa mandatperiod. Där måste Alliansens utförsäljningspolitik upphöra och en vinstfri vård efter behov säkras.

Läs Hans Wåhlbergs utmärkta bloggserie ”Patientens pris” om resultatstyrningen i vården – som låter pengarna styra snarare än patienternas behov.

Bryt köttnormen - lev livet!

Nu slår ännu en studie fast att vegetarianer lever längre än köttätare. Att för mycket kött ökar risken för bland annat tjocktarmscancer och hjärt- kärlsjukdomar är en del av förklaringen. Samtidigt ökar medvetenheten om att köttkonsumtionen måste minska om vi ska klara klimathotet. Som så ofta är det som är bra för miljön också bra för oss människor. Nu måste vi på allvar göra minskad köttkonsumtion till en politisk fråga.

Nyligen la jag en motion i kommunfullmäktige med rubriken ”Bryt köttnormen!”. När vi vet att vegetarisk kost är bra för både miljön och vår hälsa borde den inte ses som specialkost. Vegetarisk mat borde vara huvudalternativ såväl i skolbespisning som på kommunala konferenser. Rimligen är det den som vill äta kött som ska göra ett aktivt val.

Alla måste inte bli vegetarianer. Men vi måste sätta stopp på det slentrianmässiga, oreflekterade köttätandet. Att göra vegetarisk mat till grundalternativ är ett led i det. På det nationella planet är det hög tid för en köttskatt. Idag är kött gynnat på vegetabiliska livsmedels bekostnad, inte minst genom EU:s jordbrukssubventioner. En köttskatt skulle kunna rätta till den skevheten.

Politiker med självaktning måste våga fatta tuffa beslut som vi ser är nödvändiga på lång sikt, även om det kan göra människor upprörda. Upp med biffen på agendan!

Sugen på vego-middag ikväll? Här är ett recept på vegetarisk lasagne.

Skolmat och politiska beslut som gått upp i rök!

En av de frågor som vi i Miljöpartiet månar om är de måltider som serveras i kommunens verksamheter. Miljöpartiet är det parti som lade grunden för arbetet med ekologiska livsmedel, fler tillagningskök och bättre kvalitet på råvarorna.

Vi vill ha bättre mat till barn, unga och äldre. Och därför startade vi ett sådant arbete när vi satt i majoritet. Och nu i opposition fortsätter vi oförtrutet att lägga fram våra förslag och påminna om de beslut som har fattats. Allt för att hålla liv i matfrågan!

När fullmäktige samlades i oktober besvarades vår och Vänsterpartiets gemensamma motion ”Laga mat från grunden”. Det sades att vårt förslag ”i princip” redan var genomfört. Och med det tycktes den borgerliga majoriteten vara nöjd!

I debatten sade Malin Danielsson (FP), som är ansvarig för skolan, att kommunen nu äntligen skaffat ett ”verktyg” som följer upp hur skolmaten är. Det handlar om beräkning av matsvinn, matsäkerhet, vitaminer, måltidssituation och i vilken utsträckning skolorna serverar ett vegetariskt alternativ.

Att skolorna ska servera ett vegetariskt alternativ var det för övrigt vi i Miljöpartiet som föreslog redan för flera år sedan. Miljöpartiet fick då också till svar att det ”i princip” redan var genomfört.

MEN hur blev det egentligen med det beslut som kommunens högsta beslutande organ tog? Jo, Malin Danielsson (FP) fortsätter:

-      ”Innan vi började mäta hade vi inte en aning om att alla skolor inte varje dag serverade det vegetariska alternativ som vi faktiskt beslutat om.”

Och hon sade också att det tycktes bara som om att det var vi i fullmäktige som var tillräckligt passionerade och ville ha beslut om vilken skolmat som skulle serveras. Men att passionen sedan inte tycktes räcka ända ner i verksamheterna. "Tyvärr" avslutade Malin Danielsson!

Men då undrar jag och vän av ordningen: ”Var tog den politiska styrkraften vägen Malin?” Det är ju faktiskt du som är ansvarig för att skolorna följer de beslut som fullmäktige har fattat. Varför har du inte tagit itu med den här frågan förut och tillsett att skolmåltiderna ser ut så som vi har lovat våra barn och unga?

Marica Lindblad
Oppositionsråd (MP)

Mänsklig flyktingpolitik kräver strid

Vi är många som förfärats av den senaste tidens stora katastrofer då hundrattals flyktingar förolyckats på överfulla båtar. Den självklara politiska slutsatsen borde vara att öppna fler lagliga vägar in Europa. Människor som behöver skydd ska inte vara beroende av flyktingsmugglare. Men i Italien är svaret istället att förstärkt militär ska hindra fler flyende människor, bland annat med hjälp av drönare. Och i Sverige avfärdar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna förslaget om att flyktingar ska kunna söka asyl på svenska ambassader. Vi behöver starka röster för solidaritet i såväl EU-parlamentet som riksdagen. Därför hoppas jag att asylfrågorna kommer i fokus i båda valrörelserna nästa år.

Det är möjligt att en intensiv debatt om asylpolitiken kan ge en och annan extra brun röst i valurnorna. Men de allra flesta svenskar står för medmänsklighet. När de fasansfulla konsekvenserna av en iskall asylpolitik visar sig reagerar människor. Då skapas ett tryck för förändring. Det har vi sett vid flera tillfällen sedan 2005, då dåvarande ärkebiskopen KG Hammar ledde påskuppropet som ledde till en tillfällig asyllag som tillät fler att stanna.

Det är fullt möjligt att förändra asylpolitiken i solidarisk riktning. Men det kräver politisk strid. Vi som vill öppna fler dörrar till Europa och Sverige måste väcka opinion. Och vi måste ställa sossar och moderater mot väggen när de ena stunden talar vackert om att de står för en human flyktingpolitik för att i nästa ögonblick säga kallt nej när förslag förs fram som kan ge fler människor en fristad från krig och förföljelse.

Läs också Flyktingbloggen

McModeraterna äventyrar partiernas förtroende

Ett ny lag ska reglera ekonomiska bidrag till partierna. Det meddelade moderate justitieministern Beatrice Ask idag. Ett förslag som är helt otillräckligt om ambitionen är att vi ska kunna lita på att partierna inte låter företag köpa politiska beslut. Inte minst är det en stor brist att regeringen fortfarande vill att anonyma bidragsgivare ska fortsätta vara tillåtna.

Sverige har idag extremt slappa regler kring partiernas finansiering, något som exempelvis fått Europarådet att kritisera vårt land. Miljöpartiet har länge krävt en ny lagstiftning och på senare tid har även Socialdemokraterna anslutit sig till den linjen. I förhandlingar med regeringen har den samlade oppositionen drivit på för en bred uppgörelse kring regler som ska ge genomskinlighet i partiernas finansiering. Att regeringen nu kastar fram ett eget urvattnat förslag är högst olyckligt.

I en demokrati måste man vara överens om de grundläggande spelreglerna. I en demokrati måste vi också kunna lita på att partierna driver idéer de tror på, inte gör sig till verktyg för resursstarka intressen. Det kan vi inte nu. Kanske låter det som om den gapiga miljöpartisten fått tidig valfrossa och försöker smutskasta den regering han starkt ogillar. Men precis så illa är det, menar jag. När misstankar finns om att McDonald´s köpt politiska beslut (läs tidigare inlägg här, här och här) måste regeringen inse allvaret, oavsett om misstankarna stämmer eller inte. Då måste man göra vad man kan för att stärka förtroendet för de partier som utgör kärnan av vår demokrati.

Resumé från juni 2007 om hur privata etermediebolag betalat pengar till partier för att få dem att fatta beslut som gynnar dem.

Varning för plånboksfällan

”Partiet som ger dig mest i plånboken.” Det var rubriken på Aftonbladets löpsedel igår. Vi känner igen den från valrörelsen 2010 då man i alla de stora tidningarna kunde läsa sig till vilket partis politik som var mest gynnsam för den egna privatekonomin. Jag hoppas kvällens partiledardebatt visar att det finns partier som vill något mer än att köpa folks röster med löften om mer i plånboken. Jag hoppas innerligt att vi gröna aktar oss noga för att trampa i plånboksfällan och konsekvent ägnar varje dag fram till valet till att måla upp visionen om ett hållbart samhälle för alla.

Alliansen har allt att vinna på en debatt som stannar i plånboken. Inte för att de flesta vinner på Alliansens politik i kronor och ören räknat, utan för att själva sättet att tänka bygger på en nyliberal logik. En logik som innebär att allt kan köpas för pengar och att egenintresset är det enda som räknas. Vi som tror på att bygga ett samhälle där vi solidariskt hjälps åt och det finns ett skyddsnät som tar emot när vi behöver måste stå upp för det innan det är för sent. För ju mer samhället slits isär och ju mindre människor litar på det gemensamma – att samhället tar emot den dag man blir sjuk eller arbetslös, att alla skolor ger en bra utbildning och att alla äldreboenden ger bra omsorg – ju mer kommer vi att tänka på oss själva. Att vi skaffar oss resurser för att se till att vi själva och våra närmaste får det de behöver.

Men det är inte för sent. Trots sju år med Alliansens se-om-ditt-eget-hus-politik. Tvärtom finns nu en rytande hunger efter politik som utgår från vad som i längden är bäst för oss alla. När Novus frågade väljarna vad de ville att regeringen skulle prioritera i budgeten var det endast sex procent som svarade ett nytt jobbskatteavdrag. 30 procent svarade sjukvården, nästan lika många skolan. Även investeringar i järnväg och förnybar energi utklassade jobbskatteavdraget. Inte så konstigt då att Alliansen sjunker som en sten i opinionsmätningarna.

Om valet nästa år inte reduceras till en affärsuppgörelse mellan politiker och väljare utan handlar om det Sverige vi vill ha, då får vi en ny regering. Låt oss se till att det blir så.

Politiker som väljer eller sväljer?

Vi är bästa ”jobb-partiet”. Det är nu huvudbudskapet från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. Skulle jag vara dem skulle jag vara lite ödmjuk. Fakta är att varken socialdemokrater eller moderater har lyckats knäcka arbetslösheten på decennier – om de ens haft ambitionen att göra det. När arbetslösheten parkerat runt åtta procent och allt fler förlorar hoppet om att någonsin släppas in på arbetsmarkanden – är det då inte läge att ompröva och slå in på en ny väg?

Jag säger inte att det är oväsentligt om vi får en röd eller blå statsminister efter nästa val. Exempelvis finns i Socialdemokraternas skuggbudget en rad viktiga utbildningssatsningar. Men såväl moderater som socialdemokrater saknar politik som kan ge Sverige full sysselsättning. För det första: För att ekonomin ska stå pall när klimatkrisen tilltar och oljeresurserna sinar krävs att vi omedelbart sätter högsta fart på den gröna omställningen. Här står båda de stora partierna tomhänta. Tvärtom vill man bygga fast oss ytterligare i fossilsamhället med vansinnessatsningar som Förbifart Stockholm. Dessutom skyr man de miljöskatter som behövs om man vill styra om till hållbara lösningar och få snurr på utvecklingen av alternativen.

För det andra: Vi måste inse att ny teknik och nya produktionsmetoder leder till ett minskat behov av arbetskraft. Därför gav exempelvis det löpande bandets intåg arbetarna kortare arbetstid. Men sedan 70-talet har arbetstiden varit i stort sett den samma, trots att vi fortsatt producera allt mer effektivt. Följaktligen har arbetslösheten stigit runt om i västvärlden. Endast perioder då ekonomier ”dopats” genom förödande skuldsättning har arbetslösheten tillfälligt pressats tillbaka.

Det går att föra en politik som krossar arbetslösheten. Låt oss kräva det. Låt oss vara så högljudda i våra krav att vi hjälper våra politiker att vara modiga och förändra på riktigt. Som står upp för kortare arbetstid, tuffa miljöskatter och massiva klimatinvesteringar. Som väljer bort ökad konsumtion och jobbskatteavdrag – även när Alliansen redan mutat väljarna. Som inser att politik är att välja, inte att svälja.

Ibland är Anders Borg ärlig. Det lär inte hända igen före valet. Men läs här om hans uttalande om att en arbetslöshet på fem eller sex procent är önskvärd.

IPCC larmar – då sänker regeringen klimatbiståndet

FN:s klimatpanel skärpervarningarna för katastrofala konsekvenser av klimatförändringar under nuvarande århundrade. Samtidigt sänker Alliansen det klimatbistånd som ska hjälpa fattiga länder med investeringar i klimatomställning med hundratals miljoner i årets budget. De fattiga länder som drabbas hårdast av de utsläpp som rika länder är skyldiga till får klara sig bäst de kan.

Beskedet vittnar inte bara om att regeringen varken tar fattigdomsbekämpning eller klimatfrågan på allvar. Det är också fullständigt ologiskt mot bakgrund av hur regeringen har argumenterat förut. Tidigare har man ursäktat sina låga ambitioner för utsläppsminskningar inom Sveriges gränser med att man vill göra så kostnadseffektiva insatser som möjligt och därför gör en del åtgärder i andra länder istället. Detta har naturligtvis varit ett högst diskutabelt sätt att resonera, då klimatomställningen av samhället inte är ett val utan något vi måste göra för att samhället ska fungera i längden. Men nu bryr man sig alltså inte om att vara ett föredöme vare sig på hemmaplan eller bortaplan.

Miljöpartiet väljer en annan väg. I partiets skuggbudget finns både satsningar på ökat klimatbistånd och stora investeringar i klimatomställning på hemmaplan. Det har man råd med eftersom man väljer bort nya jobbskatteavdrag. Nu ser jag fram mot ett val där vi väljer vilket Sverige vi ska ha. Ett där min plånbok sväller en aning och jag kan konsumera tills allt rasar samman. Eller ett där vi bygger en framtid tillsammans.

Hög tid att göra upp med mörk historia

Det är långt ifrån något nytt att romer behandlas illa i Sverige. För 400 år sedan föreskrev ”zigenarstadgan” att romska kvinnor och barn skull fördrivas från landet medan romska män fick dödas utan att gärningsmännen straffades. För så sent som 50 år sedan var det förbjudet för romer att ha en fast bostad. Kvinnor tvångssterilserades och barn omhänderstogs slentrianmässigt av myndigheterna. Skånepolisens vedervärdiga registrering som nu uppdagats erbjuder en möjlighet att en gång för alla gå till botten med vårt lands smutsiga historia. Jag hoppas regering och riksdag ser till att så sker.

Redan 2010 föreslog Maria Leissner som leder Delegationen för romska frågor en sanningskommisson som skulle genomlysa romers situation idag och i historien. Regeringen sa nej. Istället tas en vitbok om övergrepp mot Sveriges romer under 1900-talet fram. Såväl historiker som romska organisationer säger nu att detta är otillräckligt. Det måste regeringen lyssna till. Man måste nu göra allt som överhuvud taget är möjligt för att bygga förtroende mellan majoritetssamhälle och romska grupper. Skånepolisens registrering kan leda till en välbehövlig ögonöppnare för oss alla. Må så ske.

IPCC påminner om allvaret

Nu har FN:s klimatpanel IPCC satt sig ner i Stockholm för att komma överens om de slutgiltiga skrivningarna i den stora rapport om hur forskningsläget ser ut när det gäller jordens klimat. Av det som läckt ut förstår vi att det inte kommer bli någon munter läsning. Bland annat lär prognoserna för hur mycket havsnivåerna kan komma att stiga bli ännu mer alarmerande i den förra rapporten 2007. Vad vi kan hoppas på är att rapporten kommer väcka en avsomnad klimatdebatt och att ansvarslösa politiker ställs mot väggen.

I det utkast till IPCC-rapporten som läckte ut i somras spåddes en havsnivåhöjning på en meter till nästa sekelskifte. Det kan jämföras med den nivåhöjning på mellan 21 och 59 centimeter som IPCC varslade om i 2007 års rapport. Sedan dess har tyska forskare kritiserat IPCC:s metoder och hävdat att det finns skäl att frukta att havet stiger med två meter. Vilket skulle innebära att 187 miljoner människors hem försvinner i havet.

Siffrorna är ogreppbara. Men vi borde vara förmögna att inse att det är allvar. Att det är vår arts överlevnad som står på spel. Låt oss ta den chans IPCC-rapportern innebär att ge klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Och att ställa politiker med strutsbeteende till svars. Gå in i valåret och skrika för full hals: Nej! Inte fler jobbskatteavdrag. Inte fler motorvägsbyggen. Inte fler kolkraftverk från Vattenfall. Nu har vi fått nog av hyckleriet. Nu kräver vi handling på riktigt. Nu lägger vi räls, bygger vindkraft och delar på jobben.

 

Fler som bloggar: Röda Malmö 

 

Givetvis går det inte att blogga en dag som denna utan att kommentera den avskyvärda registrering som Skånepolisen ägnat sig åt. Må denna granskning fortsätta. Huvuden måste rulla och ansvariga ställas inför rätta.

Tramsdebatt gynnar järnrörshögern

Kritik riktas mot den rödgröna oppositionen för att man med Sverigedemokraternas hjälp försöker sätta stopp för regeringens förslag att höja brytpunkten i skattesystemet så att färre behöver betala statlig skatt. Jag förstår ingenting. Problemet med SD är väl att de står för en rasistisk, homofobisk och antifeministisk politik – inte att de råkar ha samma syn på en skattepolitisk detalj som S, V och MP?

Om de rödgröna har chans att göra regeringens budget en aning mindre ansvarslös och värna åtminstone några skattekronor som behövs för investeringar i välfärd och klimat – ska man då avstå att göra det i rädsla att förknippas med ett brunt och bakåtsträvande parti? DET vore väl om något att ge partiet en roll de inte förtjänar?

Att man från Alliansens sida kritiserar att S, V och MP lägger förslag som eventuellt går igenom med SD:s hjälp är obegripligt. 99,9 procent av deras budget går ju igenom just med SD:s hjälp. Men att rödgröna försöker göra en poäng av att regeringen stödjer sig på SD är också sorgligt. De enda som tjänar på en sådan sandlådediskussion är med säkerhet just den järnrörshöger alla säger sig vilja bekämpa. Så länge man lägger fram den politik de tror på och inte kompromissar för att få SD med sig kan jag inte förstå problemet med att råka hamna på samma sida.

Jag tror att det finns ett enda sätt för oppositionen att bekämpa Sverigedemokraterna: Att formulera tydliga alternativ till den regeringspolitik som river upp stora hål i vårt samhälle. Ett alternativ som krossar arbetslösheten med delade jobb, investeringar i grön omställning och upprustad välfärd.

Nu stoppar vi Förbifarten!

Optimism är inte min starkaste sida. Om någon påstår att världen går åt helvete är jag sällan den som invänder. Men nu gror hoppet i mig. Allt mer övertygad blir jag om att vansinnesprojektet Förbifart Stockholm kommer att gå i graven. Enligt en färsk opinionsundersökning har motorvägsivrarna nu en massiv opinion emot sig. Endast 37 procent av stockholmarna prioriterar Förbifarten framför utbyggd kollektivtrafik, medan 60 procent gör den omvända prioriteringen. För de vägkramande socialdemokraterna i Stockholms stadshus borde undersökningen stämma till eftertanke. Hela 70 procent av deras sympatisörer föredrar en rejäl kollektivtrafikutbyggnad före Förbifarten.

Att stödet för Förbifarten stadigt minskat de senaste åren kan ses som ett uttryck för att kunskapen ökat. Allt fler inser att enda möjligheten att lösa regionens trafikproblem är en gigantisk satsning på kollektivtrafiken. Nya vägar leder endast till ny trafik och därmed nya köer. Det är vad all forskning och erfarenhet säger oss och det börjar nu också sjunka in i det allmänna medvetandet. Dessutom finns nu flera konkreta kollektivtrafikprojekt som kan ställas mot Förbifarten. Det handlar om utbyggd tvärbana till Kista, Spårväg Syd på Södertörn och inte minst en rad nya tunnelbanesträckningar. Projekt som sannerligen inte är gratis. Flertalet kan komma på fråga först om planerna på Förbifarten läggs på is.

Med ett starkt grönt val på alla nivåer nästa år finns alla chanser att stoppa Förbifarten och istället börja bygga hållbara trafiklösningar. Vi har tiden på vår sida. För att inte tala om framtiden.

Nu laddar Lena Ek bössan

Dumheterna duggade tätt från Regeringskansliet igår. Strax efter Attenfall (KD) skrivit om sitt förslag att sätta stopp för kommunernas ambitioner att bygga miljövänligt, kom en salva från miljöminister Lena Ek (C).

I strid mot den samlade forskarkåren, EUs habitatdirektiv och hela miljörörelsen gick ministern ut med att hon tänker sig att vargstammen ska bevaras genom att jagas till utrotningens gräns. Det självpåtagna epitetet "Alliansens gröna röst" börjar andas desperation när opinionsundersökningarna en efter annan pekar en bra bit under 4 %-spärren för Centerpartiet.

Förre centerpartistiska miljöministern, Andreas Carlgren, lyckades inte föra mycket vettig miljöpolitik under sin tid på posten. Det var under hans tid som hetsjakten på varg startade och mycket annat kom inte ut från departementet. Mitt personliga intryck var dock att Carlgren hade ett verkligt miljöintresse, som dock inte fick något handlingsutrymme med den moderata fotboja som med järnhand styrdes från finansdepartementet och bromsklossen Anders Borg. Jag gissar att det inte var helt utan lite lättnad som Carlgren lämnade in sin avskedsansökan.

När det kommer till Lena Ek är mitt intryck ett annat. Kanske är trycket från den desperata opinionen nu större, men jag kan inte se något annat än populism bakom Lena Eks förakt för kunskap och bristande intresse för biologisk mångfald. Att som minister bestämma att vargstammen ska bestå av 170-270 djur, när forskarna säger att det krävs runt 700 för en livskraftig vargstam, det är inget annat än en politisk eftergift till en stark lobbygrupp. Detta efter att såväl miljöorganisationerna, forskarpanelen och jägarna enats kring att vargstammens omfattning ska utgå från forskning och expertkunskap, snarare än politikers godtycke. En kompromiss som kunde ha gett en långsiktig lösning i frågan som accepterats av alla seriösa aktörer i frågan.

Nej, när det kommer till vargutrotningsminister Lena Eks miljöpolitiska ambitioner kan jag inte komma på annat än att parafrasera Tage Erlander:
- Huka er, gubbar å kärringar, nu laddar hon om!

Fler har kommenterat vargbeslutet: Aftonblandets Eva Franchell, DNs Hanne Kjöller

Regeringen stoppar miljövänligt byggande

Regeringens bostadsminister föreslår att strypa utvecklingen mot mer miljövänligt byggda bostäder. Förslaget om tvingande nationellt gemensamma byggnormer sätter ribban på en låg nivå och hindrar kommuner att driva utvecklingen framåt.

Statliga Boverket sätter miniminivån för byggnormerna i Sverige, som bland annat säger hur energikrävande bostadshus får byggas. Det är upp till byggbolagen att komma på hur bostäderna ska uppfylla dessa krav. Det är bra att staten sätter en lägstanivå i miljökraven. Men denna nivå är också en väldigt låg ambition, eftersom den måste ta hänsyn till att förutsättningarna för energieffektiva bostäder skiljer sig väldigt i vårt avlånga land, beroende på skillnader i klimat och befolkningstäthet. Det krävs helt enkelt mycket mer för att bygga lika energieffektivt i Norrbottens glesbygd än i till exempel Huddinge eller Malmö.

Därför har kommuner med bättre förutsättningar för energieffektivt byggande fått ställa högre krav på byggbolagen än den statliga lägstanivån. Det här har bostadsminister Stefan Attefall (KD) svårt för. Att kommuner med bra förutsättningar höjer miljöambitionen gör byggandet dyrare, resonerar ministern, och hänvisar till att det blir knepigare för industriell produktion av småhus att anpassa sina produkter om kommuner ställer olika krav. Han ignorerar fullständigt den kostnadsminskning och miljövinster som det innebär att bygga ett hus som förbrukar mindre energi. Han ignorerar också att hans resonemang inte gäller hus som byggs på plats, vilket är fallet för större byggen av flerfamiljshus (vilket också är den typ av hus som det behövs mest av i de tätbefolkade kommuner som ställer högre krav).

Han hävdar i sin debattartikel att det är bättre att höja lägstanivån. Det vore befängt att hoppas på att det blir de ambitiösa kommunerna, som till exempel Malmö och Stockholm, som får sätta ribban. Det skulle i princip göra det omöjligt att överhuvudtaget bygga bostäder utanför dessa kommuner. Det är snarare så, att lägstanivån med nödvändighet kommer sättas av de kommunerna med allra sämst förutsättningar och Attefalls förslag innebär därmed att det läggs en död hand över utvecklingen mot mer miljövänliga bostäder. Inte bara stoppas utvecklingen framåt, de kommuner som redan kommit långt tvingas backa bandet många år.

Bostadsministern jämför med bilproduktionen. Han menar att det vore ju omöjligt för Volvo att producera bilar som ska klara helt olika krav beroende på i vilket kommun bilen ska säljas i. Exemplet haltar på en rad olika punkter. Framför allt är det så att bilar produceras för en global marknad. Att ett land ställer högre miljökrav på bilarna gör att tillverkaren anstränger sig för att möta dessa krav för att kunna sälja bilar. Det ger mer miljövänliga bilar både i landet med högre krav, men också i övriga länder då kunskapen och tekniken går framåt. Miljövinsten spiller så att säga över nationsgränserna tack vare landet som går före med hårdare krav. Samma resonemang borde gälla bostadsbyggandet i Sverige. En kommun som ställer högre krav driver på teknikutvecklingen, vilket kommer till nytta även i övriga kommuner. När kunskapen om hur vi bygger mer miljövänligt väl är på plats blir det billigare att tillämpa även i kommuner med sämre förutsättningar och till slut kan lägstanivån höjas.

Förslaget är så dåligt att Sveriges kommuner nu protesterar i kör, och det är oavsett om kommunen styrs av rödgröna eller alliansen. Daniel Helldén (MP) bemöter Attenfalls debattartikel idag. Stockholms centerpartistiska miljöborgarråd, Per Ankersjö, kallade förslaget för ”hål i huvudet” för bara ett par veckor sedan.

De enda som gynnas av ministerns huvudlösa förslag är företag som säljer prefabricerade småhus. Alltså villor som byggs i fabrik och sedan körs ut i princip färdiga till platsen där de ska stå. Det är tyvärr inte långt till tanken att förslaget ger sken av en ren beställningsprodukt från en liten, men lyckosam, lobbyorganisation. Eftersom regeringen, då främst Moderaterna, motsätter sig att medborgarna får insyn i partiernas finansiering, så får vi aldrig veta om så är fallet. Är detta förslag ytterligare ett exempel på där privata intressen fått köpa sig ett lagförslag, liksom Olof Olsson tidigare tagit upp den uppenbart misstänkta relationen mellan McDonalds och regeringens skattepolitik?

Förloraren är miljön, som så ofta förr med alliansens politik. Utvecklingen mot ett hållbart samhälle har fått vänta länge och i flera fall tagit stora kliv bakåt. Det räcker nu. Moderaterna gillar att prata om ansvar, men när det gäller att faktiskt ta ansvar står den moderatledda alliansen och himlar med ögonen. Förhoppningsvis tar svenska folket det ansvaret nästa år och röstar på partier som bryr sig mer om framtiden än om att kortsiktigt gynna privata särintressen.

Rösta för en öppen kyrka!

På söndag är det kyrkoval. Bortglömt av de flesta, men Sverigedemokraterna laddar för att ”Ta tillbaka fädernas kyrka”, som man uttrycker det. Målet är att få inflytande över såväl församlingar som kyrkomöte – och vrida klockan tillbaka. Med bruna krafter i kyrkan är risken uppenbar att vi får en mer islamofob, homofob och ojämställd kyrka. För alla oss som vill ha ett öppet samhälle och riva ner gamla maktstrukturer finns all anledning att rösta i valet – oavsett vilken relation vi har till kyrkan.

Jag kan förstå att den som inte i vanliga fall har kontakt med kyrkan kan undra varför man ska bry sig. Men kyrkan är Sveriges största förening. Hur kyrkan agerar påverkar samhället på djupet. Om man öppnar sina kyrkor för att gömma flyktingar eller sviker dem som nekas en fristad i Sverige. Om man bidrar till dialog mellan kristna, judar, muslimer och andra religiösa grupper eller om man sprider ett vi-och-dom-tänkande. Om man bejakar människors kärlek eller om vissas kärlek räknas som finare än andras.
 

Det finns flera alternativ för dig som vill rösta för en öppen och kärleksfull kyrka. Själv röstar jag på Miljöpartister i Svenska kyrkan. Vänstern i Svenska kyrkan och den partipolitiskt fristående nomineringsgruppen Öppen kyrka är andra som tydligt står för en fortsatt utveckling av kyrkan. Använd din rösträtt på söndag – annars finns rasister, homofober och sexister som röstar i ditt ställe.

 

Tappat bort röstkortet? Ingen fara. Om du röstar i din vallokal på valdagen räcker det med legitimation. Mer info om valet här.

Vårbacka plaza-skandalen väcker frågor

Sitter i kommunfullmäktige där vi ikväll bland annat diskuterar skandalen på det vinstdrivna äldreboendet Vårbacka Plaza där det uppdagats fler svåra missförhållanden. Det var omöjligt att inte uppröras över rapporterna i somras om bland annat en 72-årig autistisk man låsts in i ett fönsterlöst rum vid flertal tillfällen. Men något politiskt ansvarstagande eller eftertanke får vi inte se från majoriteten. Tvärtom skyller äldreomsorgsnämndens ordförande Eva Carlsson-Paulsén (M) på personalen.

Vårdskandalen på Vårbacka Plaza är ett plågsamt tydligt exempel på hur politiker flyr ansvar när missförhållanden uppenbarar sig hos privata utförare. Under tiden skandalen rullats upp har ordförande Carlsson-Paulsén upprepat att Huddinge enbart har ansvar för de boende kommunen själva köpt plats för, medan det är andra kommuner som placerat de äldre som drabbats i det aktuella fallet. Logiken av det kan knappast begripas av någon utanför kommunhuset. Som medborgare förväntar man sig rimligen att alla äldre på alla boenden som finns i kommunen får den vård och omsorg de behöver – oavsett vilken kommun de kommer ifrån.

Skandalen väcker också allvarliga frågor om vilka risker som finns med kommersiellt driven vård och omsorg. Det finns också all anledning att fundera över konsekvenserna i de senaste årens nedskärningar inom äldreomsorgen i Huddinge. Vi miljöpartister har vid åtskilliga tillfällen velat skjuta till pengar, senast i samband med att kommunbudgeten beslutades i juni. Oavsett vad orsakerna till missförhållandena på Vårbacka Plaza kan vi se att våra pengar hade behövts. Men majoriteten sitter nöjt stilla och skjuter allt ansvar ifrån sig.

Har för övrigt också hunnit med att lämna in två motioner. En om att vegetarisk mat bör vara grundalternativ och kött ett tillval i bland annat skolmatsalarna och en om att göra Huddinge till en regnbågskommun med hjälp av HBT-certifiering. Dessutom har jag i debatten om planer på ny externhandel i Vårby hoppat på majoriteten för att man utarmar lokala centrum och bygger fast oss i bilberoende - helt i strid med den trafikstrategi som tidigare klubbats i stor politisk enighet och som Johan bloggat om tidigare.

McModeraterna går till val?

Moderaterna sviker sitttidigare löfte om en lag som ska tvinga partierna att redovisa vilka de tar emot bidrag ifrån. Nu säger de nej med hänvisning till att det skulle hota den personliga integriteten och sätta valhemligheten på spel. Uppenbarligen sätter man hellre medborgarnas förtroende för partierna och det demokratiska systemet på spel och öppnar för fler beslut som köps av mäktiga ekonomiska intressen. Kanske framstår möjligheten till värdefulla tillskott i valkassan från McDonald´s och andra som allt för frestande.

Det finns inga bevis för att Moderaterna har tagit emot kampanjbidrag från McDonald´s. Men så länge partiet vägrar redovisa sina finansiärer finns all anledning att misstänka det. Inte nog med att en rad beslut Alliansregeringen fattat – inte minst om halverad arbetsgivaravgift för unga och sänkt restaurangmoms – gjort snabbmatskedjan många miljoner rikare. Dessutom har moderata partiföreträdare vid ett otal tillfällen gjort oförblommerad reklam för företaget. I Almedalen i somras var det självaste statsministern som från stora scenen öste beröm över hamburgerjätten för att man ”tror på Sveriges ungdomar”. Tidigare har Fillipa Reinfeldt poserat på företagets brickunderlägg där hon intygat att Mc Donald´s tänker på allergiska barn medan flera tongivande stockholmspolitiker med Krisitna Axén Olin i spetsen hållit valtal där de framhållit företagets insats för integrationen. När man ser den samlade bilden – är det möjligt att undvika frågan vad McDonald´s betalat?

Risken för köpta beslut har inte precis minskat med den växande välfärdsmarknad där företag med tusentals anställda gör mångmiljonvinster på skattefinansierad verksamhet. Nyligen rapporterades att vårdföretaget Attendo delade ut en miljard till sina ägare. En miljard. 1 000 000 000. Nio nollor. Pengar som vi betalat i skatt för att få vård och omsorg. Det borde betecknas som stöld, men är fullt förenligt med gällande lagstiftning. När den typen av summor står på spel är det förstås extremt
viktigt för de stora välfärdsföretagen att hålla de politiska partierna på gott humör. Att då tillåta hemliga partibidrag är att bädda för ett system där den som betalar bäst får sina intressen företrädda

Nu kommer vardagen, Fredrik Reinfeldt

Grattis, Fredrik Reinfeldt. Du har fått din belöning för din undergivenhet gentemot USA och fått sola dig i Obamas stjärnglans. Just nu är de kritiska rösterna svaga. Få når igenom bruset med kritik mot Sveriges flathet i avgörande frågor. Inte vill man sabba den festliga stämningen genom att ifrågasätta möjligheten att bomba fram fred och demokrati i Syrien. Eller genom att påpeka det absurda i att regeringen finner sig i spioneri på svenska medborgare – och dessutom kommer undan med det i den inrikespolitiska debatten. Men nu är vardagen här, herr statsminister. Säkert hoppas du på att alla bilderna på det tjusiga sällskapet ska ge ett lyft i opinionen. Men så lättimponerade tror jag faktiskt inte svenska folket är. Så lätt låter sig knappast regeringens misslyckanden på hemmaplan skylas över.

Skälet till att Moderaterna och Alliansen tappar mark är inte att vi misstror Reinfeldts förmåga att föra sig bland stormakters ledare. Vi vet att han kan hålla såväl amerikanska som ryska presidenter på gott humör. Vi vet att han kan klappa medhårs. Vi vet att han kan le och skaka hand och prata engelska. Vad som gör att svenska folket inte vill ha fyra år till med Reinfeldt är att vår vardag blir sämre med en politik som sätter skattesänkningar före välfärd. Så länge regeringen vänder bort blicken när äldre lämnas ensamma och nedkissade kan man arrangera hur många middagar som helst. Om vi inte litar på att alla barn blir sedda i våra skolor, när kommun efter kommun skär ned på stödet till barn i behov av stöd spelar det ingen roll vilka potentater statsministern är du med. Om Reinfeldt fortsätter se på medan arbetslösheten stiger är det obetydligt vilka presskonferenser han håller. Vi låter oss inte bländas. Det är inte fler PR-jippon som vi längtar efter utan politiker som bygger ett samhälle.

 

Fler som bloggar: Hans Wåhlberg (MP), Cornucopia och Röda berget (S)

För en vinstfri vård för alla

Jag vill arbeta för en bra sjukvård för alla, fri från vinstintressen. Det är huvudskälet till att jag bestämt mig för att kandidera till landstinget i valet 2014.

MP-kongressens beslut i våras att välfärden ska vara fri från vinstutdelning och kommersiella aktörer var klokt och välförankrat. Jag vill vara med förverkliga den politiken i Stockholms län. Alliansens utförsäljningar måste upphöra. Skattepengarna ska värnas, personalen få arbetsro och kvaliteten sättas i första rummet. Genom att sätta stopp för de vinstdrivande kommersiella aktörerna värnar vi också de små idéburna verksamheter som kan tillföra verklig mångfald och valfrihet i vården.

I övrigt vill jag vara med och fortsätta det utmärkta arbete landstingsgruppen bedrivit under mandatperioden för bland annat massiv kollektivtrafikutbyggnad, förstärkt akutsjukvård och ett större fokus på förebyggande hälsovårdsarbete.

Det är hög tid att bygga en hållbar Stockholmsregion. Det kräver ett starkt grönt inflytande. Det är jag beredd att jobba för!

Är det verkligen Grekland som är problemet?

För politiker som bär ansvaret för hög arbetslöshet, växande klyftor och svajande ekonomi är det bekvämt att ha syndabockar att peka på. För Nordeuropas politiker har Grekland blivit den perfekta syndabocken. Trots att man är medskyldiga till den svåra situation som råder i demokratins hemland. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nu bedriver valrörelse genom att peka finger mot Grekland känns det hela högst obehagligt.

Grekland borde aldrig släppts in i Eurozonen, uttalade Angela Merkel härom dagen. I Sverige har inte minst Anders Borg använt Grekland för att få den svenska ekonomiska politiken att framstå som ansvarsfull. Självklart finns det interna problem i Grekland, både i form av korruption och skattebefrielser för de rika. Detta har drabbat det grekiska folket mycket hårt. Men ingen nordeuropeisk politiker vill prata om hur problemen i Sydeuropa hänger samman med den politik de själva står för.

Ingen talar om att vi skapat en ekonomi som kräver ständig tillväxt byggd på lån. I Grekland är det främst staten som skuldsatt sig, i Spanien har enskilda lockats att ta billiga lån. Hjulen ska snurra och bankerna ska göra miljardvinster.

Få låtsas heller om det faktum om att en stor del av det kapital som skuldsatt Sydeuropa strömmat från norra Europa. I den mycket sevärda SVT-dokumentären Lönesänkarna beskrivs hur den politik som i nordeuropeiska länder lett till allt högre vinster för företagen är en del av problemet. Bland annat med hjälp av skattesänkningar har krav på löneökningar kunnat pressas tillbaka och vinsterna skjutit i höjden under de senaste decennierna. Den inhemska efterfrågan har dämpats något medan exporten skjutit i höjden. Det har uppstått stora exportöverskott. Men ett exportöverskott i ett land är alltid ett exportunderskott någon annanstans – i det här fallet Sydeuropa. Samtidigt blir det då en massa kapital ”över” i nord som via de internationella kapitalmarknaderna hamnar i syd där exportunderskottet följaktligen skapat ett behov av kapital, för att kunna köpa mer än man säljer.

Sammanfattningsvis kan sägas att nord har blivit rikare på syds bekostnad, i både syd- och nord har löntagarna förlorat på kapitalägarnas bekostnad och i slutändan kan den här obalansen mellan nord- och syd bidra till att hela systemet vräks omkull. Att i Nordeuropa stå och peka finger mot Sydeuropa är varken rättvist eller konstruktivt. Mer välgörande vore en grundläggande diskussion om hur vi skulle kunna skapa en ekonomi som är såväl ekologiskt som socialt hållbar.

Rimligtvis är arbetstidsförkortningar ett viktigt inslag i en ny, sundare ekonomi. Det borde inte vara för mycket begärt att löntagarna fick tillbaka något av de jättevinster man skapat åt företagen genom att producera allt mer effektivt. Arbetstidsförkortning är ett sätt att åstadkomma det, samtidigt som fler får dela på jobben och konsumtionen hamnar på en mer hållbar nivå. I längden är det knappast någon som vinner på att företagen gör groteska vinster som blir till kapital på en orolig penningmarknad. Fortsätter vi bygga upp stora spänningar inom och mellan länder kan följderna inte bli annat än katastrofala.

Trafikstrategin - en papperstiger?

Tidigare under året antog Huddinges politiker en trafikstrategi, som syftar till att prioritera gång-, cykel och kollektivtrafik, på bekostnad av biltrafiken. Som miljöpartist var det lätt att jubla över detta radikala ställningstagande, som vi drivit under alla år. Tyvärr verkar alliansen i Huddinge inte särskilt övertygande i sin vilja att genomföra den egna strategin.

Med dagens kunskap om det hot mot vår välfärd som klimatförändringarna utgör, men också för att undvika en total trafikinfarkt i Stockholmsregionen, känns Huddinges trafikstrategi som en logisk utveckling. Äntligen hade vi ett gemensamt ställningstagande, tvärs över den politiska kartan, om att vi nu skulle ta tag i denna ödesfråga. Biltrafiken måste minska - dels för miljöns skull, men också för att de bilar som verkligen behövs ska kunna ta sig fram. Ett effektivt och hållbart transportsystem kan helt enkelt inte bygga på att varje person ska ta sig fram i en egen bil. Kollektivtrafik och cykel måste bli förstahandsval för arbetspendlare och bilen ett komplement där inget annat funkar. När det gäller godstransporter behöver så mycket som möjligt föras över från lastbilar till järnvägen.

Igår antog Huddinges miljönämnd svar på två stora infrastrukturremisser - en nationell plan och en länsplan för hur transportsystemet i Sverige respektive Stockholms län ska utvecklas under de kommande 20 åren. Mycket riktigt svarar miljönämnden att det bör finnas ett stort fokus på cykel och kollektivtrafik, samt ett ifrågasättande om de resurser som är planerade kommer att räcka till för att dessa färdsätt ska lyckas bli verkliga alternativ till bil- och lastbilstrafiken. Så långt var samtliga partier överens.

När man läser vidare i miljönämndens svar väcks dock frågetecken. De stora satsningarna som vi har framför oss tas upp en och en, och det blir smärtsamt tydligt att kommunens planering, trots de fina orden, fortsätter att utgå från det gamla tänkandet om stora trafikleder som prioriterade. Förbifart Stockholm ska genomföras till vilket pris som helst, trots att den äter upp de ekonomiska resurserna för möjlig kollektivtrafik i mer än 30 år framåt. Nedläggningen av planen på Södertörnsleden beklagas, och vägprojektet beskrivs som en förutsättning för fortsatt utveckling i Huddinge, speciellt då av den blivande regionala stadskärnan Flemingsberg. När vi kommer fram till planerna på nya spår för järnvägen genom Huddinge ändras dock tonen och dessa utbyggnadsplaner på hållbara transporter bemöts istället med att "ytterligare spår får inte begränsa denna utveckling utan alternativa sätt att tillgodose järnvägens kapacitetsbehov måste studeras exempelvis genom att spåren läggs i tunnel." Det nämns däremot inte om Huddinge kommun är beredd att skjuta till pengar för den enorma kostnadsökningen det skulle innebär att gräva ner samtliga järnvägsspår mellan Älvsjö och Flemingsberg i en tunnel. Däremot nämns också att järnvägen annars kan gå i andra sträckningar, utan att gå in på var dessa okända tomrum för framtida järnväg skulle kunna finnas.

Huddinge kommun ska alltså prioritera kollektivtrafik och godstransporter på järnväg, genom att insistera på att bygga ut infrastrukturen för bilar och lastbilar, och sätta käppar i hjulen för utvecklingen av järnvägen. Det håller inte. Det är inte hållbart att förespråka en sak, och samtidigt verka för motsatsen. Tyvärr var Miljöpartiet det enda parti som reserverade sig mot denna motsägelsefulla politik i miljönämnden.

Samma remisser kommer tas upp i samhällsbyggnadsnämnden på torsdag, och senare i kommunstyrelsen. Kommer alliansen hinna tänka nytt tills dess?

Den nationella planen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Länsplanen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Då planerna för Huddinges del handlar i stor utsträckning om samma satsningar, så är också svaren från förvaltningen i stort sett identiska.