torsdag 25 april 2013

Ta strid mot arbetslinjen, MP!

En ny arbetslinje. Det är rubriken på Miljöpartiets skuggbudget. Jag förstår att tanken från den gröna partiledningen är att ladda begreppet arbetslinje med ett nytt innehåll och visa att man har betydligt mer att komma med än regeringen när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Ändå kan jag inte tycka annat än att det är ynkligt att Miljöpartiet inte slår näven i bordet och säger nej tack till allt vad arbetslinjer heter och istället visar på en livslinje. Därför vill jag slåss på Miljöpartiets kongress i slutet av maj för att partiet ska hålla fast vid kravet på kortare arbetsvecka. Vi ska dela på jobb och fritid, inte arbeta och konsumera till döds.

Visst är det utmärkt med rejäla klimatinvesteringar. De klimatsatsningar på bostäder, järnvägar och förnybar energi som finns i MP:s förslag till vårbudget gör partiet betydligt mer trovärdigt i jobbfrågan än den regering som står tomhänt när arbetslösheten stiger. Men jag kan inte begripa att detta skulle stå i motsättning till att kritisera den arbetslinje som upphöjts till statsreligion och som säger att alla arbetade timmar är bra timmar. Ett grönt parti måste rakryggat kunna säga att det finns arbete som är dåligt för människan. Det görs en massa arbete som tär på jordens resurser och på de människor som utför det – och därmed förr eller senare också på ekonomin.

Varje dag blir människor ersatta av teknik. När alltfler bokar sina resor, sköter sina bankärenden och gör sina inköp via internet minskar behovet av anställda. Naturligtvis uppstår också arbetstillfällen till följd av ny teknik. Webdesigners och IT-konsulter har förökat sig det senaste decenniet. Men faktum kvarstår att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet – att vi producerar mer per arbetad timme. Är det då inte rimligt att vi tar ut en del av denna produktivitetsökning i kortare arbetstid? Sedan vi slutade med generella arbetstidsförkortningar i Västeuropa i början av 70-talet har den långsiktiga trenden varit stigande arbetslöshet.

Man måste blunda hårt för att inte se att arbetslinjen misslyckats. Ingen regering – röd eller blå – har kunnat skryta med full sysselsättning på decennier. Inte i Sverige och knappast någon annan stans heller. Om man menar allvar med att man vill knäcka arbetslösheten kan det väl då knappast vara trovärdigt att fortsätta på inslagna vägar. Jakten efter mer, mer produktion och mer konsumtion har inte löst arbetslösheten. Vissa har slitits ut på en hårdnande arbetsmarknad, andra har lämnats utanför.

Verkligheten talar för en radikal grön politik, där vi delar solidariskt på både det arbete som behöver göras och på det utrymme som finns för konsumtion utan att tära på jordens resurser. Visst skulle vi möta motstånd. Visst skulle DN:s ledarsida döma ut oss som flummande skogsmullar. Men jag köper inte att det skulle vara omöjligt att vinna gehör hos breda folklager för en sådan politik. När allt fler slängs ut i arbetslöshet till följd av den europeiska krisen och när de som blir kvar på arbetsplatserna får dra ett allt tyngre lass kommer hungern efter alternativ till en dogmatisk arbetslinje växa.

7 kommentarer:

Eva Berglund sa...

Bra! Kämpa för det!

Olof Olsson sa...

Tack, jag lovar!

Hans lilla gröna sa...

Heja Olof,

Vi är fler bakom dig.

Det märkliga med dagens system är att det borde vara uppenbart att det lider av inbyggda defekter som förr eller senare måste leda till en kollaps. Det blir då inte den hälsobringande nedtrappning av takten vi föreslår utan något helt annat.

Redan den gamle gubben Marx insåg att exponentiell ackumulation kräver permanent tillgång till arbetskraftsreserver, eller den ”industriella reservarmén” som han kallade den. Den måste vara flexibel, foglig och manipulerbar. Lönepress ingår också i detta system för att vinsterna ska kunna ökas. Ständigt.

Samtidigt bygger exempelvis USA:s ekonomi till 70 % på konsumism. En arbetslös och underbetald befolkning är inget bra för tillväxten och vinsterna. Ökad utlåning har blivit den geniala lösningen. Människor är skuldsatta i oerhört mycket högre grad nu än för cirka 30-40 år sedan. Det började med kreditkortens 80-tal och har fortsatt med en allt slentrianmässigare kreditgivning i stort som smått och en tilltagande privatisering av bostäder. Alla lånar till allt. Detta håller också människor kvar i ekorrhjulen. Räntor ska betalas, mer pengar måste tjänas. Det finns inget utrymme att slå av på takten.

Samtidigt (igen) kräver ECB, IMF och Världsbanken åtstramningar av offentliga utgifter när det krisar. Det är staternas utlägg för olika nyttigheter som stramas åt och inte i första hand privatpersoners och företags vidlyftighet.

Detta visar en villrådighet inför problemen som de inneboende motsättningarna i dagens postfordism eller avreglerade hyperkapitalism för med sig.

Egentligen står vi kanske inför ett gyllene tillfälle att trappa ned takten, stanna upp och fundera över situationen så att säga. Hur drivs utvecklingen vidare? Men det kommer inte att ske eftersom girigheten sätter stopp för det. Det måste nämligen ske en omfattande omfördelning som går stick i stäv med det som hela systemet bygger på, bland annat det jag började med.

Det kommer alltså inte att kunna ske utan kamp. (Penning)starka krafter håller emot.

Så därför Olof, håller jag på dig och önskar lycka till! Även om det inte leder till några bättre beslut på denna kongress så hålls i alla fall diskussionen vid liv om alternativa sätt att tänka och sår frön till skapandet av ett nytt mantra. Ditt förslag om ”livslinje” tycker jag låter alldeles utmärkt!

Anonym sa...

Se SOM: 48 % är för 6 timmars arbetsdag.

Olof Olsson sa...

Anonym: Intressant! SOM-undersökningarna verkar innehålla mycket spännande. Bland annat att en klar majoritet säger nej till vinstuttag i välfärden.

Hans: Tack för intressanta perspektiv! Ja, jag gillar begreppet livslinje. Hörde det användas av mycket skarpsynta riksdagsledamoten Annika Lillemets (MP) som vi hade på besök i Huddinge igår.

Kristoffer Enquist sa...

Grymt bra!
Älskar också begreppet livslinje - kämpa för det på stämman.

Olof Olsson sa...

Tack! Det ska jag!