Förbifarten är ingen trofé, Persson!

Förre statsministern Göran Persson gav i kvällens ”Agenda” råd till Stefan Löfven om hur han ska manövrera ut Miljöpartiet i regeringsförhandlingarna. Genom att peka på svårigheten att få igenom överenskommelserna i riksdagen kan Löfven få miljöpartisterna att överge drömmarna om ”troféer” som ett stopp för Förbifart Stockholm. Men Persson har inte förstått. Ett stopp för Förbifarten är inte en trofé. Det är en grundförutsättning för all grön politik i Stockholmsregionen.

Med Förbifart Stockholm grusas alla förhoppningar om ett hållbart transportsystem runt huvudstaden. Efter att ha plöjt ner bortåt 60 miljarder i Sveriges överlägset dyraste vägsträcka finns det helt enkelt inga pengar kvar till nödvändiga kollektivtrafiksatsningar. Och vi kan säga bye, bye till klimatmålen – det har Trafikverket själva konstaterat.

Förbifarten är – om uttrycket tillåts – ett vägval för Stockholm och Sverige. Det finns som jag ser det ingenting som går att lägga i den andra vågskålen som kan kompensera ifall bygget genomförs. Därtill handlar det om för mycket pengar och för stora konsekvenser för miljö och klimat.

Dessutom menar jag att Persson, vilket förvånar mig mer, gör en grav politisk missbedömning när han tror att Miljöpartiet kan släppa igenom Förbifarten med hänsyn till ett svårt parlamentariskt läge. Gröna gräsrötter kommer knappast kunna försvara tuffa kompromisser i röken från förbifartens tunnelmynningar. En byggstart för förbifart Stockholm skulle riskera att spränga sönder det miljöparti Göran Persson vill att Socialdemokraterna regerar tillsammans med.

Moderaterna ger SD nyckelroll i Huddinge

Moderaterna i Huddinge skickade igår ett pressmeddelande med budskapet att de tänker fortsätta styra kommunen, trots att den sittande majoriteten har tappat och inte längre har majoritet. Hur ska detta gå till? Svaret är lika skrämmande som enkelt: SD får vågmästarrollen och kan därmed hjälpa Moderaterna att sitta kvar trots valförlusten.

Sanningen är att väljarna inte gett majoritet åt något block. Moderaterna tappar kraftigt, medan övriga alliansen (FP, C och KD) totalt sett får oförändrat stöd, tack vare att Centerpartiet går framåt. Våra lokala partier, Drevvikenpartiet och Huddingepartiet förlorar varsitt mandat, medan S och V får varsitt nytt mandat. Valets stora framgångar gör Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, som båda ökar med två mandat var. Se valresultatet för Huddinge kommun här. 

Den naturliga slutsatsen av väljarnas röster borde vara att dödförklara blockpolitiken. Inget block kan styra kommunen denna mandatperiod. Det enda sättet vore att antingen bjuda in Sverigedemokraterna, eller föra en politik som gör att Sverigedemokraterna ändå röstar för den. Det första är inget block berett att göra. Men Moderaterna deklarerar alltså att de tänker gå vidare enligt det andra alternativet. Det innebär i praktiken att Sverigedemokraterna får makten av Moderaterna att fälla avgörandet i alla frågor i alla nämnder och styrelser, till och med i kommunstyrelsen. De enda undatagen blir de frågor där Socialdemokraterna istället röstar med alliansen. Vilket blir svårt att tänka sig i till exempel budgetfrågorna.

Miljöpartiet har svarat att vi hellre ser en stabil majoritet och öppnar för samarbete med alla demokratiska partier, som värnar alla människors lika värde. Min personliga tolkning av det är att vi vill föra samtal med alla partier, utom SD, för att hitta en blocköverskridande majoritet som tillsammans kan enas kring en konstruktiv politik för Huddinges bästa. Folket har röstat, och nu är det upp till partierna att ta ansvar för resultatet och hitta en väg att omsätta folkviljan i praktisk politik. Då duger inte att bara hålla fast vid en lösning som hade folkets stöd i förra valet, utan att se framåt utifrån dagens förutsättningar.

Vad valet handlar om

Jag gillar inte förenklingar. Men för mig kokar valet på söndag ner till frågan om vad vi svarar våra barn när de frågar vad vi gjorde åt klimathotet. Ni visste – vad gjorde ni?

På söndag kan du stoppa Vattenfalls kolkraftsprojekt som gör att företaget släpper ut mer koldioxid än hela Sverige. Eller så kan du ge ditt tysta medgivande. När din röst landar i urnan kan du sätta full fart på kollektivtrafikutbyggnaden. Eller så kan du ge fritt fram för nya motorvägar som gör grus av klimatmålen, utan att lösa trafikproblem. Du kan välja de politiker som vill att Sverige tar chansen att gå före i omställningen. Eller de som skyller på Kina.

Vad säger du när barnen frågar?

Valrörelsen – ett parallellt universum

Har ikväll kämpat mig igenom SVT:s duell mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. En trött statsminister som liknöjt rycker på axlarna inför varje samhällsproblem. En utmanare som har viktiga förslag om vård, sjukförsäkring och skola, men saknar en politik som möter vår tids största utmaning: klimatförändringarna. För mig har behovet av en stark tredje kraft i svensk politik aldrig varit mer uppenbart.

Den här valrörelsen är som ett sorts parallellt universum. Efter en sensommar med skogsbränder, skyfall och bibliska översvämningar: Hur är det möjligt att prata om annat än klimatet? Hur kan Sveriges alla politiska reportrar undvika att avkräva svar från partierna på hur klimathotet ska mötas? Hur kan så många vara så tysta i den fråga som mer än någon annan avgör vår framtid?

Jag stänger av TV:n och släcker lampan. Imorgon ska jag prata klimat med alla jag möter.

Kampen mot SD ingen hockeymatch

DN skriver idag om valets ”bronsmatch” mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Formuleringen äcklar mig. Kampen mellan MP och SD om att bli tredje största parti är ingen hockeymatch. Det handlar om vilken debatt vi vill ska föras i Sverige de kommande åren: Ska ”invandringens kostnader” vara i topp på agendan eller ska diskussionen handla om vår tids största utmaning: klimatomställningen?

Moderaterna har de senaste veckorna gjort sitt bästa för att bädda för Sverigedemokraterna i syfte att de ska ta socialdemokratiska röster. Genom att statsministern skyller frånvaron av satsningar på skola, sjukvård och klimatomställning på kostnader för flyktingmottagande har Jimmie Åkesson fått debatten precis dit han vill. Men låt oss komma ihåg att de allra flesta svenskar tror på ett öppet Sverige. Sista veckan hoppas jag att många av dem bestämmer sig för att rösta in så tydliga motkrafter till Sverigedemokraterna som möjligt.

Den hårda striden om att bli tredje största parti kommer hålla gröna valarbetare igång hela vägen fram till valet. Inte för att vi är intresserade av bronsmedaljer, utan för att vi vägrar låta den politiska agendan sättas av krafter som ser på människor som problem.

Efter feministisk vår: skördetid

Under EU-valrörelsen stod den feministiska våren i full blom. Nu har hösten kommit och visst är både luften och debattklimatet kallare. Men höst betyder också skördetid. Med Miljöpartiet i majoritet i riksdagen, Stockholms landsting och Huddinge är det dags att göra verklighet av efterlängtade jämställdhetsreformer.

Med gröna i regeringen ska pappamånaderna bli fler. Lönerna ska bli jämställda med hjälp av medlingsinstitutet. Och genom en ny våldtäktslagstiftning ska ett nej betyda nej.

Med gröna i styret för landstinget ska sjuksköterskor och barnmorskor få högre lön, bättre arbetsvillkor och fler kollegor att dela ansvaret med.

Med gröna i majoritet i Huddinge ska kommunen gå i täten för arbetet med jämställda löner. Genuspedagogik och ett normkritiskt arbetssätt i förskolor och skolor ska ge barn och unga utrymme att växa till hela människor. Kommunens verksamheter ska HBT-certifieras för att vi ska känna oss trygga med att möta personal som reflekterat över samhällsnormer kring kön och sexualitet för att kunna möta alla med respekt.

Den feministiska våren satte jämställdhetsfrågorna på dagordningen. Nu ska vi skörda! 

Med 15 dagar kvar spår DN att valet i Huddinge blir en rysare. Ut och jobba!

Sveriges unga: Rasism, nej tack!

Tack, Sveriges unga. Ni har gett mig nytt hopp och ny energi. En färsk opinionsundersökning visar att stödet för Sverigedemokraterna rasar bland väljare under 30. Endast 5 procent stödjer dem som tror att svaret på Sveriges utmaningar är stängda gränser. 22 procent sätter sitt hopp till Miljöpartiet som är största parti i mätningen. Precis det besked vi behöver i en valrörelse där regeringen hellre talar om ”flyktingmottagandets kostnader” än om hur Sverige ska möta klimatutmaningen.

I Huddinge centrum står Miljöpartiets valstuga bredvid Sverigedemokraternas. Vid tre tillfällen bara under eftermiddagen idag har jag hört hur barn och ungdomar gått fram till deras stuga och sagt ifrån mot brun, rasistisk politik: ”Ni vill stoppa alla invandrare – det är ju helt sjukt!” ”Ni sprider ju fördomar!” ”Vadå, är jag inte svensk? – jag är ju född här!”

Det engagemang jag ser hos unga människor för öppenhet och människors lika värde gör mig varm. Den otålighet jag möter hos ungdomar som vill se mindre snack och mer verkstad i klimatpolitiken ger mig hopp. Nu orkar jag 16 dagar till av kampanjarbete. Sen ska vi bygga det öppna och hållbara samhället.

Carl Schlyter gav energi till kampanjen

I lördags var riksdagskandidaten och före detta EU-parlamentarikern Carl Schlyter i Huddinge och gav energi till den lokala valkampanjen. Smittade av Carls hängivenhet för det hållbara samhället kommer vi nu orka jobba dag och natt ända fram till valdagen för att folk ska veta vad vi står för. Personligen är jag extra glad att Carl med sitt starka engagemang för och djupa kunskaper om arbetstidsförkortning kommer in i riksdagsgruppen.

Under decennier har röda och blåa bråkat om vilka som är bäst på att ”skapa jobb”. Samtidigt har den långsiktiga trenden varit stigande arbetslöshet – ända sedan de generella arbetstidsförkortningarna upphörde på 70-talet. Borde det inte då vara dags att pröva något nytt?

Miljöpartiet vill under mandatperioden ta steg mot kortare arbetstid. För det första ska anställda i vården, som idag alltför ofta slits ut långt innan pensionen prioriteras. Det är också en viktig reform för att kunna locka den personal vi behöver till vården i framtiden. För det andra ska vi alla ges rätt att ta ut löneökningar i kortare arbetstid. Detta är viktiga steg på vägen – som jag hoppas leder till rejälare kliv längre fram.

Vill du också vara med i vår roliga valrörelse?

Anmäl dig här till pass i vår valstuga till pass i vår valstuga.

Anmäl dig här till andra utåtriktade aktiviteter.

Romson ryter ifrån mot Moderaternas smutsiga spel

Den senaste veckan har valrörelsen varit förfärlig. Moderaternas tal om ökade kostnader för flyktingmottagande som en ursäkt för att inte stärka välfärden och göra viktiga samhällsinvesteringar har luktat illa. Idag gjorde Åsa Romson sitt för att skifta fokus till verkliga samhällsproblem när hon sommartalade i Rinkeby. Tack Åsa, för att du sätter ner foten mot Moderaternas cyniska spel med konstaterandet att flyktingkostnaderna är en ”västanfläkt” jämfört med kostnaderna för klimatförändringarna.

Runt 100 miljarder årligen har försvunnit från statskassan till följd av moderata skattesänkningar. Ändå försöker Moderaterna få svenskarna att känna att vi är i krisläge genom att peka på ökade kostnader för flyktingmottagande – trots att det handlar om betydligt mindre summor pengar. Partiet vill att vi ska glömma förhoppningar om stärkt välfärd och investeringar i framtiden.

Samtidigt fortsätter Moderaterna att rycka på axlarna när tecknen på klimatförändringarna uppenbarar sig inför våra ögon genom skogsbranden i Västmanland och översvämningarna i Västsverige. Detta trots att både de mänskliga och ekonomiska kostnaderna är enorma – och riskerar att bli ännu mycket större framöver. Enligt en statlig utredning från 2007 kan klimatförändringarna kosta oss hundratals miljarder det kommande seklet.

Istället för att ta den senaste tidens extrema väderhändelser som en allvarlig varningsklocka går Moderaterna till attack mot Miljöpartiet som kräver bättre krisberedskap och klimatanpassning. Det är ”osmakligt” att göra politik på mänsklig tragedi är budskapet. Men att använda de människor som flytt för sina liv från Syrien och Irak som intäkt för att slippa prata om behovet av investeringar i välfärd och grön omställning är tydligen ok. Jag tycker det är äckligt.

Låt oss nu använda de tre veckor som återstår till valdagen till att prata om verkliga samhällsutmaningar och hur vi kan möta dem. Vi har råd att rusta vård och skola, investera i grön omställning och öppna dörren för människor på flykt. Det är en fråga om politisk vilja – och om mod att höja skatten för de som har råd att betala. Återigen: Tack Åsa, för att du reagerar mot Moderaternas smutsiga spel. 

Läs också: Regeringens flyktingutspel får kritik från ledande ekonom

Förbifarten "invigdes" - mot Stockholmarnas vilja

Idag ”invigde” Alliansen bygget av Förbifart Stockholm. Detta trots att flera juridiska processer återstår innan det ens är möjligt att påbörja bygget. Syftet är förstås att försöka påskina att bygget nu är igång och att Miljöpartiet med flera vill avbryta något som redan påbörjats. Samtidigt kommer nu ytterligare en undersökning som visar att Stockholmarna precis som Miljöpartiet hellre vill att miljarderna satsas på en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken.

Äntligen börjar kunskapen spridas om att utbyggd kollektivtrafik är det enda som kan lösa Stockholms trafikproblem. Detta trots de enorma resurser som läggs ned på att odla myten om att Förbifarten kan minska bilköerna, när den i själva verket skapar nya köer. I en undersökning från Demoskop säger 7 av 10 att de prioriterar ny kollektivtrafik före Förbifart Stockholm. En andel som ökat från ungefär 5 av 10 sedan förra valet.

Under tiden som Alliansens ”invigning” pågick idag cyklade ett antal miljöpartister med språkrören i spetsen över Västerbron. Under bron kan nämligen den orange tunnelbanelinje från Älvsjö till Bromma och Täby som kan bli verklighet om vi prioriterar kollektivtrafik framför vägar. Denna kommer också att förse 50 000 bostäder i Bromma parkstad med tunnelbana om Bromma flygplats läggs ned och lämnar plats för människor.

Nu går vi ut i valrörelsen och berättar om hur vi kan modernisera Stockholmsregionen. Stockholmarna är på vår sida.

Ansvar för ekonomin – och planeten

SVT utlovar en debatt ”nära människors plånböcker” ikväll. Jag kan bara hoppas att Per Bolund (MP) ser till att samtalet inte stannar där. Privatekonomi har naturligtvis enorm betydelse för de människor i Sverige som lever på marginalen. Problemet är att det sällan är de som står i fokus i diskussionen kring hur ”valet påverkar din plånbok”. Och att vi som väljare blir betraktade som vandrande kassaböcker, separerade från varandra istället för människor som är beroende av varandra och jorden vi lever av, luften vi andas och vattnet vi dricker.

Moderaterna satsar nu allt på ett kort. Förutom att sprida lögner och halvsanningar om oppositionspartiernas politik vill man bara tala om ekonomi. Ord som ”ansvar” och ”ordning och reda” trummas in. Men ett parti som begränsar ekonomi till en fråga om att få plus och minus i statsbudgeten att gå ihop och vägrar se sambanden mellan ekonomi och ekologi saknar i längden all trovärdighet.

Vi vet att oljepriserna kommer att stiga drastiskt inom överskådlig tid. Detta kommer att innebära ett mycket hårt slag mot såväl människors privatekonomi som Sveriges ekonomi som helhet. Om vi inte fått fart på omställningen till dess vill säga. Om vi inte gjort en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken för att göra människor i städer oberoende av egen bil. Om vi inte fått fart på omställningen till elbilar och biobränslen så att människor på landsbygden kan fortsätta köra bil.

Den här omställningen är fullt möjlig. Men den kräver modiga politiska beslut. Att vi väljer bort svindyra motorvägar till förmån för ny kollektivtrafik. Att vi vågar höja bensinskatten så att vi kan stimulera alternativen.

Om detta borde debatten handla om ikväll. Om hur miljö och ekonomi hör ihop. Ansvar för ekonomin kräver ansvar för planeten.

Björklund kvar i 1900-talet

Folkpartiledaren Jan Björklund jublar idag över ett antal tekniska högskolors förfrågan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Oskarshamn. Reaktorn är tänkt att används för forskning och utveckling av ny kärnkraft. Jag upphör inte att förvånas över fastklamrandet vid 1900-talets teknik. Den en och en halv miljard som testreaktorn skulle kosta skulle göra så mycket mer nytta i utvecklingen av nya solceller, vindkraftverk eller andra förnybara energislag.

I Tyskland har beskedet om att kärnkraften ska avvecklas dragit igång en mycket snabb utbyggnad av den förnybara energin. Investeringar i en kärnreaktor riskerar att ytterligare bromsa utvecklingen av det förnybara i Sverige.

Men utan kärnkraft kommer Sverige att stanna, har vi ju hört. Vår industri behöver den billiga elen från den, sägs det. Ett helt ogrundat påstående, vill jag hävda. Att kärnkraftselen är billig idag beror framför allt på att kärnkraftverken är gamla, att investeringarna är gjorda för flera decennier sedan. Ny kärnkraft är däremot svindyr. Och att köra de gamla reaktorerna i all evighet är naturligtvis inte ett alternativ. Då är frågan vad vi ska ersätta dem med och för mig är svaret självklart: förnybar energi.

Jag tror att Folkpartiet går en tuff valrörelse till mötes. Ett parti som går till val på 50-talets energi-försvars- och skolpolitik borde få svårt att hävda sig i en tid när allt fler inser att vi måste framåt med stora kliv om vi ska bygga ett samhälle som håller i längden. Jag väljer tvärtom ett parti som ser framåt.

Alliansen till val på 2010 års valresultat

Har ikväll plågat mig igenom SVT:s debatt om jobben. Stackars de väljare som satt sig ner för att för att bilda sig en uppfattning om partiernas olika vägval. De blev knappast klockare av 90 minuters pajkastning och gapande i munnen på varandra. MP:s Per Bolund gjorde några tappra försök tala om framtiden, om hur gröna investeringar kan ge både jobb och ett mer hållbart samhälle. Men han var tämligen ensam. Alliansen fortsatte på sedan länge inslagen väg: att kasta skit på oppositionen istället för att presentera egna förslag och att raljera över att oppositionen inte har enats om politiken i förväg. Jag frågar mig: Hur kul är det för de väljare som väljer ett parti i Alliansen och blir varse att det mer eller mindre saknar betydelse vilket av de fyra man väljer?

Jag är glad att ge mig ut i en valrörelse där Miljöpartiet är tydliga med att de vill ha en ny riktning, ny regering och ny statsminister i Sverige. Jag är också glad över att kunna säga till väljarna att ju fler gröna röster, ju större blir det gröna inflytandet. Ju starkare stöd, desto bättre förutsättningar för stora klimatinvesteringar och satsningar på skolan. Vad säger de Alliansvalarbetare som sticker färdigkompromissade valmanifest i handen på sina väljare? ”Rösta på oss, så kan vi få större genomslag i nästa valmanifest”?

Jag är glad att mitt partival spelar roll. Hade jag tillhört Alliansen hade jag nog känt en viss frustration över att gå till val på en politik som är baserad på 2010 års valresultat. 

Läs också: Hans Wåhlberg (MP) om Alliansens brinnande ointresse för klimatfrågan

Osmakligt att peka på behovet av åtgärder?

I samband med skogsbranden i Västmanland har Miljöpartiet gått ut och påpekat att vår krisberedskap när det gäller extrema vädersituationer måste bli bättre för att vi ska klara att hantera klimatförändringarna. För detta får man nu kritik, bland annat från ledande Allianspolitiker som menar att man plockar osmakliga politiska poäng på en händelse som för massor av människor innebär en tragedi. Jag har full respekt för att människor som nu genomlider en katastrof vill slippa bli slagträn i valrörelsecirkusen. Men när tecknen på den globala uppvärmningen visar sig måste man kunna ringa i varningsklockor. Allt annat vore ansvarslöst av politiker som inser allvaret i klimatfrågan.

Vi måste minska utsläppen. Det är med en frustrerad människas språkbruk sjukt jävla bråttom. Men vi måste också inse att den globala uppvärmningen är ett faktum och kommer att få konsekvenser även om alla utsläpp skulle upphöra omedelbart. Alltså måste vi också anpassa oss. Det handlar till exempel om att skydda sig för översvämningar, att vidta åtgärder så att saltvatten inte rinner in i Mälaren när havsnivån stiger och det handlar om krisberedskap. Om att vara beredd på fler svåra stormar, skogsbränder och värmeböljor.

Jag hade gärna sett ministrar och borgerliga partiledare ta branden i Västmanland som ett tillfälle att göra utspel om behovet av anpassning till varmare klimat. Att dessa istället väljer att slå mot Miljöpartiet är olyckligt. Inte för Miljöpartiet, men för alla som önskar sig ett samhälle som står pall när det svämmar över, stormar eller brinner.

Inga fler förlorare

Ett samhälle där människor upplever sig som förlorare är ett farligt samhälle. Det om något borde vara en självklar lärdom för alla som studerar historien. Därför närde jag en from liten förhoppning när jag lyssnade till utbildningsminister Jan Björklunds sommartal. Att han åtminstone skulle antyda något om behovet av rejäla satsningar för att lyfta den skola där mer än var tionde elev inte lär sig tillräckligt för att ta sig in på gymnasiet. Så blev det inte. Tvärtom. Av talet att döma tycks utbildningsministern vara mer sugen på fler skattesänkningar. Oj, vad jag längtar efter en ny regering.

Sex veckor av flygbladsdelande, debatterande och evigt samtalande ligger framför oss som bestämt oss för att Sverige ska få en ny riktning.  Vi kommer att stå ut med både forsande svett och sömnbrist för att vi är så många som långt ner i magen känner att förändring är en nödvändighet. För att vi inte har råd att låta fler människor känna sig som förlorare. Inte i klassrummet för att deras lärare inte har tiden som behövs för att se. Inte i eftersatta bostadsområden som inte rustas upp. Inte på arbetsmarknaden för att politikerna rullar tummar istället för att sätta fart på en klimatomställning med ny räls, grön elproduktion och förnybara bränslen.

Inga fler förlorare. Nu bygger vi ett samhälle som vinner i längden.

HBTQ-kamp på liv och död

På lördag är det Prideparad. Då förvandlar vi Stockholm till ett dansande glitterhav och det kan vara lätt att glömma att kamp för HBTQ-rättigheter är på liv och död. På förfärande många håll i världen fruktar HBTQ-personer för sina liv för sin kärleks skull. De som flyr till Sverige för att de förföljs på grund av sin sexualitet behöver idag en stor portion tur för att beviljas skydd. Nu måste HBTQ-personers asylrätt säkerställas och Migrationsverkets tombola ersättas med rättsäkerhet.

Många HBTQ-flyktingar ifrågasätts av Migrationsverket. De anses inte tillräckligt ”bögiga” eller ”flatiga”. Andra anses kunna återvända om de bara ligger lågt med sin sexualitet. Därför kräver Miljöpartiet stärkt asylrätt för HBTQ-personer i sitt valmanifest. Det är lovande att Centern nu också ansluter sig och vill göra en översyn av utlänningslagen så att HBTQ-flyktingar ska erbjudas en fristad. Det behövs fler partier i Sverige som står upp för asylrätten.

Miljöpartiet har allt sedan man drev igenom den tillfälliga asyllagen 2005 både förflyttat diskussionen kring svensk flyktingpolitik och drivit igenom konkreta förändringar som gjort Sverige till ett öppnare land. Det ska vi fortsätta göra.

Ge inte upp slaget om Östersjön!

Rapporterna om Östersjön som ett döende hav duggar tätt. Det är dramatiska nyheter och stor tragik bakom varje rubrik. Massmedia rapporterar rätt skapligt tycker jag, det är nyanserade inslag med vetenskaplig grund och många forskare får komma till tals. Häromdagen möttes vi av nyheten om att placera ut pumpar på havsbotten för att öka syretillförseln. En konstgjord andning till en döende? 

Men när jag tänker efter och jämför hur vana och "avtrubbade" vi alla blivit under några få år blir jag mörkrädd. Vem minns inte dramatiken när nyheten om säldöden kom, eller när vi hörde om alla de mystiskt döda mås- och trutfåglarna som plötsligt hittades i stora mängder. Och för att inte tala om när vi förstod allvaret i algblomningen och dess samband - överallt pratade och berättade människor  om sina iakttagelser. Alla var i chock över hur detta kunnat hända! 

Efter några decenniers allt tätare rapporter om hur illa ställt det är i Östersjön så tycks vi ändå inte länge förmå oss att bli  lika skakade och bestörta. Det finns en uppenbar risk i att vi alla på ett undermedvetet plan accepterar ett döende hav och ser det som ett framtida normaltillstånd. Inte för att vi vill - utan för att vi kanske inte tror att trenden går att vända och att det helt enkelt gått för långt. 

Problem och svårigheter tornar upp sig. Östersjön har rekord i sammanhängande död botten orsakad av människan. Effekten blir bland annat mer algblommning och fiskdöd. Och nu kommer också rapporter om allt tidigare algblomning och många av oss har kanske redan sett sörjan ute till havs. Plaster är också ett mycket allvarligt problem. Små bitar i enorma mängder svävar fritt och förorenar havet och kommer sedan via våra matfiskar tillbaka till våra kroppar. Ett annat överhängande hot är det alltid närvarande fosforläckaget. Fosfor som kommer upp från bottnarna och de gamla synderna motsvarar 100.000 ton per per år, men samtidigt fortsätter vi att årligen släppa ut ytterligare 35.000 ton som kommer från samhällen, jordbruk och industrier. Och sist men inte minst de miljögifter som anrikas i allt levande! 

MEN det finns hopp - och det som du och jag gör i vardagen har stor betydelse! Välj ekologiska produkter, tänk på hur du på olika sätt kan minska att föroreningar, gödsel och tvättmedel  hamnar i dagvattnet och sedan vidare ut i Östersjön. Och framför allt höj rösten och ställ krav på stora aktörer, producenter och inte minst politiker! Jag är stolt för att Miljöpartiet är beredda att satsa stora resurser på att ställa om till 100% eko-jordbruk senast år 2030 längs den mest avgörande delen av kusten. Det finns de som i likhet med dig och mig vägrar ge upp. Så att ännu finns det hopp! Ge inte upp slaget om Östersjön! 

Marica Lindblad, oppositionsråd
Miljöpartiet de Gröna i Huddinge
Styrelsen för Tyresåns Vattenvårdsförbund (ersättare)

För mer information om vattenkvaliteten söder om Stockholm och i dess sjöar, vattendrag och utlopp i Östersjön, samt vad du själv kan bidra med för ett renare hav - läs mer på tyresån.se

Roliga skämt, tragiskt miljöförakt

Igår lämnade Åsa Romson Reinfeldts avlagda gröna tröja för att han skulle kunna plocka upp den under sitt tal idag. Men varken tröjan eller miljöpolitiken tog statsministern upp i kvällens tal i Almedalen. Ett enda miljöförslag nämnde Reinfeldt – de ännu ofinansierade järnvägssatsningar som ska inledas lagom till nästa val 2018.

Jag ska villigt, okej motvilligt, erkänna att Reinfeldt fick mig att skratta flera gånger under talet. Hans självironiska skämt om sitt tjat om statsfinanserna var faktiskt sanslöst roliga. Det råder inte överskott på humor i svensk politik, så det kan han på riktigt få cred för. Men det djupa förakt och oförståelse inför klimatutmaningen som vår statsminister gav uttryck för är inte kul. Det är djupt tragiskt.

Enligt klimatforskarna har vi runt 5 år på oss att börja minska de globala utsläppen. Ändå nämndes inte ett enda förslag som skulle kunna ge utsläppsminskningar i närtid. Däremot hann statsministern med att häckla gröna förslag om koldioxidskatt, flygskatt, stängning av Bromma flygplats och stoppad förbifart.

Istället för att möta den växande skara av väljare som sätter miljö- och klimatfrågorna främst upprepade Reinfeldt lögnen om att Sveriges utsläpp minskar samtidigt som ekonomin växer. Naturligtvis vet statsministern att svenska utsläpp ökar stadigt år från år om man räknar på det sätt som är det enda rimliga, det vill säga tar med utsläppen från de varor som importeras till Sverige.

Efter bedyrandet av den svenska förträffligheten följde sedan en lång harang om att Kina och andra inte är lika bra som vi. Till sist proklamerade statsministern att han gärna skulle företräda Sverige på klimattoppmötet i Paris 2015, men att det viktiga inte är att vara bäst i klassen utan att ”kontrollera de som skolkar”. Det är ju också en syn på ledarskap. Man kanske inte borde vara så förvånad över regeringens misslyckade skolpolitik, trots allt.

Hans lilla gröna om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

MP:s dag: Hållbara visioner och handfasta förslag

Ikväll hörde jag Sveriges nästa miljöminister tala på Almedalens scen. Efteråt är jag förvissad om att Åsa Romson har vilja, idéer och kraft nog för att vända svensk miljöpolitik och göra Sverige till ett land som går före och ser möjligheterna med grön omställning, istället för att sätta sig på läktaren och muttra om att andra borde ta sitt ansvar.

Jag är glad att Miljöpartiet ägnat sin dag i Visby åt verkliga ödesfrågor. Det har handlat om haven som dör om vi inte agerar. En sjättedel av Östersjöns bottnar – motsvarande mer än Danmarks yta – är redan utan liv. Det kan politiker inställda på valseger strunta i. De döda bottnarna syns inte, märks inte. Men Miljöpartiets främsta uppgift är inte att vinna val, utan att förändra världen i hållbar riktning. Då är havsfrågorna ofrånkomliga. Tillsammans med en ansvarsfull fiskepolitik och kraftfulla åtgärder mot övergödning är dagens besked om fler skyddade områden i Östersjön viktiga steg på vägen.

Ett hållbart jordbruk har det också handlat om. Om att sätta fart på den omställning till ett ekologiskt jordbruk som går alldeles för långsamt. Viktigt inte minst för just de övergödda havens skull. Att minst 50 procent av maten i vården och skolan ska vara ekologisk senast 2020 är ett utmärkt mål, både för att elever och patienter förtjänar bra mat och för att kommuner och landsting på så sätt kan se till att det blir en rejäl efterfrågan på ekologiska livsmedel. Samtidigt ska bönder få ökat stöd för att ställa om så att efterfrågan kan mötas.

Men inte minst har det handlat om feminism. Åsa Romson talade med glöd och iver om förslag som förbud mot könsdiskriminerande reklam, arbetstidsförkortning i vården och samtyckeslag. Människor är trötta på ojämställdhet och sexism nu och Miljöpartiet visar att man har förstått det. Jag går och lägger mig nöjd, efter en grön dag i Almedalen med både hållbara visioner och handfasta förslag som otåligt väntar på att genomföras.

Stor politik

Visby, tisdag kväll.
Jag gick till Feministiskt initiativs fest för att lyssna till Schyman och slippa Åkesson. Jag gick dit för att vara med och visa att alla vi som tror på kärlek, mångfald och öppenhet är så ofantligt många fler än de som sprider hat. Jag var med om någonting större än så.

Jag lämnar en slottsruin draperad i rosa, fylld av känslor. Under en dryg timme har jag lyssnat till musik, poesi och tal där varje takt och varje stavelse uttryckt en önskan om ett annat samhälle, ett rättvisare, öppnare och mer kärleksfullt. I en tid när partier och PR-strateger pratar om vikten av att ”ha en berättelse”, men reducerar politiken till en fråga om vems statistik som är mest trovärdig, visar Feministiskt initiativ precis hur stort politik är. De visar vad det handlar om. Liv och död. Kärlek och drömmar. Om att byta jag mot vi. Och, inte minst, om hoppet om förändring, om att vi kan om vi är många.

Tack Feministiskt initiativ, för att ni öppnar, lyfter och färgar den politiska debatten. Det är bara för oss andra att inspireras och gå ut och prata om vilken värld vi vill ha och vilka liv vi vill leva.

Ingen vinner på debatt om livet på jorden – utom MP

Kanske kan min önskan från i torsdags infrias. Jag är nämligen inte ensam om att vilja få upp miljöfrågorna överst på den den politiska agendan. Miljöfrågorna tar sig upp på fjärde plats efter skolan, jobben och vården när Ipsos frågar väljarna om vilken politisk fråga de tycker är viktigast. Men när Stefan Löfven talade igår behandlades de gröna frågorna högst pliktskyldigt.

Löfven lyfter helt riktigt fram klimatinvesteringar som ett sätt att skapa jobb. Men någon insikt om vilka genomgripande samhällsförändringar som krävs för att bygga ett hållbart samhälle lyser helt med sin frånvaro. Det behövs ett starkt grönt parti med mod att stå upp för tuffa beslut från flygskatt till skrotad Förbifart om vi ska komma någon vart.

Tyvärr är det nog att hoppas för mycket att Socialdemokraterna ska sätta de gröna frågorna på dagordningen inför valet. Det är helt och hållet upp till Miljöpartiet. I opinionsinstitutens och PR-strategernas tidevarv är det inga andra än Miljöpartiet som har något att vinna på en diskussion om framtiden för livet på jorden – bortsett från de som ska leva här om 50, 100 och 1000 år. De gröna är nämligen fullständigt överlägsna i väljarnas ögon. 60 procent tycker att MP har den bästa miljöpolitiken. Inget av de andra partierna masar sig över 10 procent. Så fort någon yttrar ord som koldioxid eller kemikalier stärks Miljöpartiet.

I övrigt höll Stefan Löfven ett vackert tal igår. Fraser som ”när du är som svagast, ska samhället vara som starkast” genererar såväl gåshud som tårar i ögonvrån. Problemet är att de inte backas upp med särskilt mycket konkret politik. S har ju än så länge mest ägnat sig åt att försöka lägga sig så nära Alliansen som möjligt - även om det nu glädjande nog är delvis andra tongångar i vänstervindens spår. 

Jag önskar mig politiker som har starka, högtflygande visioner – förankrade i handfasta politiska förslag som kan vara tydliga steg på vägen mot målet. Annars är det inga visioner, utan bara kosmetika som ska behaga oss som törstar efter politiker med idéer om förändring.

På onsdag kväll är jag på plats i Almedalen. Då hoppas jag att Åsa Romson möter en växande skara människors önskan och sätter miljöfrågorna främst. Och att politiska förslag presenteras som vittnar om tron på verklig förändring.

Platsar jordens framtid på agendan?

Almedalsveckan står för dörren. Lobbyister, spinndoktorer och partistrateger laddar för kriget om agendan. Vad ska debatten kretsa kring? Vems frågor ska få facebookflöden att svämma över och Twitter att storma?

20 miljoner fler barn än idag riskerar att svälta 2050 till följd av den globala uppvärmningen. 600 miljoner människor beräknas bli hemlösa om jordens medeltemperatur stiger med tre grader. Göteborg kan tillsammans med tusentals andra städer runt om i världen hamna under vatten.

Vad sägs om att prata lite om detta under veckan? Visst, ingen stämningshöjare i mingeltältet. Men man kan äta snittar och dricka rosé under tiden ifall det underlättar. Bara vi ägnar någon liten stund åt hur vi tryggar en framtid på jorden mellan spekulationer om regeringskonstellationer och utspel om skattesatser.

Valet i höst kommer avgöra vilken miljöminister Sverige skickar till det stora klimattoppmötet i Paris och vad hen kommer säga där. Hur vill du att Sverige ska agera då – fortsätta peka på andra eller kliva fram och ta ansvar?

Läs Supermiljöbloggen: "22 skäl att stoppa klimatförändringarna"

Alliansen skräms med gröna spöken

Plötsligt spelar Miljöpartiet huvudrollen i svensk politik. När Socialdemokraterna gör allt för att inte stöta sig med någon inser Alliansen att det är de gröna som utgör den verkliga oppositionen. Följaktligen är det grön politik de försöker skrämma väljarna med. Det blev uppenbart i dagens partiledardebatt när Socialdemokraterna fick stå till svars för Miljöpartiets politik snarare än sin egen. Nu finns en unik möjlighet till viktiga debatter om bland annat energipolitik, arbetstidsförkortning och vägar bort från en ekonomi som är beroende av tillväxt.

Det har aldrig varit enklare att förklara grön politik än nu. Verkligheten gör argumenten tydligare för varje dag som går. Vi kan rakryggat ta debatten om energipolitiken. Kärnkraftverken blir allt äldre och skröpligare. Frågan är inte längre om vi ska hålla liv i gamla reaktorer utan om vi ska ersätta dem med modern förnybar energi eller med nya, dyra kärnreaktorer som i bästa fall kommer förse oss med el om ett antal decennier framåt.

Vi kan med glädje ta debatten om arbetstiden. Arbetslösheten kletar sig fast runt åtta procent. Såväl blå som röda regeringar har misslyckats under årtioenden i den mån de velat nå full sysselsättning. Samtidigt ökar pressen på de som har jobb. Vi sliter ut oss, vänder oss ut och in för att räcka till på jobbet, för våra partners, för våra barn och våra gamla. Vad är det då som är så otäckt med arbetstidsförkortning?

Och äntligen, äntligen kan vi få en diskussion om hur vi skapar en ekonomi som håller. I Sydeuropa ser vi nu resultaten av en ekonomi där jakten på tillväxt skapat bubblor som oundvikligen spruckit. Priset betalas av undernärda barn som svimmar på grekiska klassrumsgolv och spanska familjer som vräks från sina hem. Hur vi skapar en ekonomi som både ger oss välfärd och håller sig inom de gränser planeten drar upp är vår tids stora fråga, som borde hålla varje tänkande varelse vaken om nätterna. Om Alliansens desperata jakt efter en politisk motståndare att skrämmas med kan hjälpa till att väcka liv i den frågan, då är det bara att tacka och ta emot. Vem är rädd för gröna spöken?

Grönrosa idéer kan lyfta valrörelsen

De stora dominanterna i svensk politik – Socialdemokraterna och Moderaterna – rasar i opinionen. Istället stormar Miljöpartiet fram och Feministiskt initiativ närmar sig riksdagsspärren. Det är uppenbart att det finns en stark törst efter visioner och verklig förändring. Nu bör vi göra allt för att få till en valrörelse som sträcker sig bortom plånboken, in i framtiden.

För 20 år sedan stödde mer än 2 av 3 svenskar antingen Socialdemokraterna eller Moderaterna. I Sifos junimätning är det hälften av väljarna som säger sig vilja rösta på något av dessa maktpartier. Folk tycks ha tröttnat på partier som ängsligt följer opinionen och aktar sig noga för att lägga förslag som kan göra någon upprörd, som reducerar politiken till en fråga om privatekonomi eller om förtroende för ledande företrädare och som vägrar lyfta blicken bortom nästa mandatperiod och förstå vad som behöver ske för att vi ska tackla framtidens stora utmaningar.

Vi miljöpartister kommer från en mycket ideologisk EU-valrörelse där vi visat på avgörande vägval för människan. Ska vi fortsätta bränna fossila bränslen tills samhället kollapsar eller använda en grön omställning för att få jobb och framtidstro? Ska vi möta kriser med splittring och hat eller öppenhet och medmänsklighet? Den gröna visionen om hållbarhet och solidaritet var tydlig.

Feministiskt initiativ möter väljarna med förslag som döms ut som extrema av politiska kommentatorer som vant sig vid trötta powerpointpresentationer från Borg och Löfven. Det handlar inte bara om radikala förslag för ökad jämställdhet. Det handlar om sex timmars arbetsdag, militär nedrustning och uppehållstillstånd för alla papperslösa.

Jag tror på fortsatta grönrosa framgångar. Men jag tror att en förutsättning för det är att visionerna hålls vid liv. Starka krafter kommer vilja förminska valet till en affärsuppgörelse mellan väljare och partier där väljarna kan avläsa i prydliga tabeller vilket parti som gynnar deras plånbok mest. Då hoppas jag att gröna och rosa idéer tillåts flyga högt och lyfta alla de människor i vårt land som längtar efter mer.

Fokus på klimat och utbildning – allt annat vore ansvarslöst

Idag beslutas Huddinges budget för 2015. Miljöpartiets förslag är tydligt: Miljö- och klimatinvesteringar och förskola och skola är i fokus. Miljö/klimat och utbildning är våra ödesfrågor för framtiden – klarar vi inte dem, klarar vi inget.

Majoriteten planerar att lägga åtskilliga miljoner av Huddingebornas skattepengar på anslutningar till Förbifart Stockholm. Ett projekt som vi vet kommer förvärra Stockholms trafikproblem, inte lösa dem som vägkramarna påstår. Istället föreslår Miljöpartiet att kommunen ska satsa på att förbereda bygget av den hett efterlängtade Spårväg syd och på rejäla investeringar för cykel. Alltfler väljer cykeln att ta sig fram på. Det måste uppmuntras med nya cykelvägar, moderna cykelparkeringar och andra åtgärder som gör det enklare och säkrare att cykla i Huddinge. För dem som även efter 2030 kommer behöva bil i Huddinge vill vi se till att det finns en ordentlig produktion av biogas och den är biogasen är tillgänglig för Huddingeborna.

Precis som under hela mandatperioden är Miljöpartiet det parti som satsar mest av alla på förskola och skola. Vi ser enorma behov i kommunens förskolor och skolor. Skolklasserna växer och i förskolorna minskar andelen förskollärare stadigt år från år. Huddinge hör till de allra sämsta kommunerna i landet när det gäller andelen högskoleutbildade pedagoger. Ska vi vända den utveckligen måste vi skjuta till pengar, så enkelt är det. Barn och unga måste få kosta pengar, annars lär det stå oss så mycket dyrare i slutändan.

Miljöpartiet vågar prioritera. Vi har inte råd med allt. Men klimatomställning och utbildning investerar vi rejält i. Allt annat vore ansvarslöst.

Miljöpartiet öppnar Sverige

Miljöpartiet är garanten för att Sverige inte blir ett Danmark. Det vill säga ett land där det rasistiska partiet sätter agendan och flyttar de andra partierna i invandringsfientlig riktning. Ingenting gör mig mer oreserverat mallig över att vara miljöpartist än den gröna migrationspolitiken. Idag fick mitt hjärta en ännu grönare nyans när språkrören inledde kongressen med att tillsammans med den migrationspolitiske talespersonen Maria Ferm presentera en rad tydliga förslag för ett öppnare Sverige.

Visst. Sverigedemokraterna har flyttat debatten. Den som någonsin läst ett kommentarsfält på internet kan konstatera att det för många människor blivit OK att sprida antifeministisk, homo- och transofob och rasistisk dynga. Men i Sveriges riksdag är det stopp. Där har Miljöpartiet under mandatperioden sett till att Sverige tagit små, men viktiga steg i riktning mot en humanare migrationspolitik. Fler familjer har kunnat återförenas tack vare schysstare regler för anhöriginvandring. Sjuka barn har fått stanna i Sverige. Gömda och papperslösa har fått vård och skolgång.

Nu går Miljöpartiet till val på nya skarpa krav för en mänskligare migrationspolitik. Även vuxna ska omfattas av formuleringen ”särskilt ömmande omständigheter” så att exempelvis svårt sjuka kan få stanna i Sverige. Tvåårsregeln som tvingar våldsutsatta kvinnor att välja mellan att stanna hos en partner som misshandlar eller att lämna landet ska avskaffas. HBTQ-personers rätt till asyl ska stärkas. Med mera.

Miljöpartiet har en dubbel uppgift. Att få debatten att präglas av medmänsklighet istället för misstänksamhet och att steg för steg göra svensk migrationspolitik till något att vara stolt över. Sverigevänner, nu öppnar vi fler dörrar till vårt land. 

Läs också artikeln på SvD Brännpunkt där en rad miljöpartister också kräver att alla barn som föds i Sverige ska ges rätt till svenskt medborgarskap.

Håll visionerna vid liv - framtiden är rosagrön!

Var fjärde fransk väljare la sin röst på Nationella fronten, vars grundare så sent som i veckan gjorde uttalanden om att ebolaviruset skulle kunna ”lösa invandringsproblemet”. 8 procent av grekerna valde nazistiska Gyllene gryning. I Storbritannien blev invandringsfientliga Ukip störst av alla partier. Här hemma fick SD två mandat. Valresultatet i Europa är så förfärligt att det är svårt att ta in. Men desto starkare är skälen att fira de motkrafter mot rasismen som också växer sig starkare. Att Miljöpartiet får femton procent och att F! kommer in i EU-parlamentet är så ofantligt viktigt i en tid när rädslan och hatet breder ut sig.

I natt förenades den gröna och rosa rörelsen i ett segerbad i Mariatorgets fontän. Och det finns skäl att tro att det kan bli fler rosagröna segerbad framöver. Av alla de diagram den politiske fullblods-nörden i mig frossat i sedan igår kväll är det ett som glädjer mig mer än alla andra. Det som visar hur förstagångsväljarna röstat. Överlägset största parti bland de yngsta är Miljöpartiet. Tvåa är Feministiskt initiativ. Sverigedemokraterna är inte ens i närheten.

Det hopp som de unga sätter till en grön eller rosa eller varför inte rosagrön rörelse innebär ett stort ansvar. Att fortsätta ge plats för de unga, brinnande hjärtan som behövs i dessa rörelser. Och att med blicken framåt bära visionerna om ett hållbart och kärleksfullt samhälle även när vi är med och tröskar igenom statsbudgetar efter valet.

MP och F! har vunnit unga människors förtroende för att vi båda ser behovet av stora förändringar, för att vi har visioner. Ett samhälle där visionerna saknas är mycket illa ute när ekonomiska, sociala och ekologiska kriser tilltar. Då frodas de antidemokratiska krafterna.

Mina tankar dagen efter valet kokar ner till detta: Håll visionerna vid liv! Framtiden rosagrön. Om vi vill.

EU-val på liv och död

Valdeltagandet i EU-valet ser glädjande nog ut att bli rekordstort i Sverige. Men fortfarande väntas runt hälften av de röstberättigade att strunta i att rösta. Låt oss ägna den här dagen åt att förklara för de som tvekar varför valet är viktigt. En sak är säker: För alla som känner oro över klimatfrågan finns oändligt starka skäl att masa sig till vallokalen. I gårdagens slutdebatt blev skiljelinjen övertydlig mellan ett grönt parti som driver på för en radikal klimatpolitik och moderater som håller emot.

Klimatet är kort sagt på väg åt helvete. Trots att vi ser det hända öppnas nya kolgruvor och planeras nya motorvägar i Europa. Om inte EU tar sitt ansvar och vänder utvecklingen kommer ingen annan att göra det heller. Om inte EU driver på för drastiska åtgärder när världen samlas för klimattoppmöte i Paris nästa år kommer inte de nödvändiga besluten fattas den här gången heller. Och om inte någon tar täten i klimatfrågan släcker vi hoppet för framtiden på jorden, istället för att ta de möjligheter klimatomställningen innebär att skapa jobb och framtidstro. 

På söndag kan vi rösta för ett EU som tar ansvar och möter framtiden. Så viktigt är valet. Det handlar om död, det handlar om liv. Du skänker väl inte bort din röst?

Gläds för övrigt åt att den feministiska vågen ser ut att bära min favoritkandidat Linnea Engström ända till Bryssel via personkryss.

Heja Schweiz!

Schweizarna säger ett klart nej tack till köp av Jas-plan i en folkomröstning. Trots ett ivrigt påhejande av den schweiziska regeringen och trots svenska kampanjpengar nobbar schweizarna affären. Jag kan bara applådera och hoppas att vi i Sverige gör samma bedömning – att stridsflygplan för miljarder inte är det som gör oss säkrare i en orolig värld. Och att miljarderna bättre behövs i skolan, vården och för en massiv klimatomställning.

Om en vecka är det EU-val. Låt oss hoppas att vi då väljer ett parlament som driver på för att ta oss ur det oljeberoende som både är förödande för klimatet och ett säkerhetspolitiskt problem. Vi kan inte rusta oss trygga. Men vi kan stärka Sveriges och Europas oberoende genom massiva satsningar på hållbara transporter och förnybar energi. Schweiziska folkets nej till Jas är inspirerar inför valspurten här hemma. Heja Schweiz!

Än lever hoppet för kollektivtrafiken – Förbifarten långt från byggstart

Det är nu fritt fram för monsterprojektet Förbifart Stockholm. Det vill förespråkarna av Sveriges dyraste vägprojekt att vi ska tro efter att regeringen nu avslagit alla överklaganden av arbetsplanen. Men med gröna framgångar i höstens val finns ännu chansen att välja kollektivtrafik före motorväg.

Att regeringen, som ju vill att vägen byggs, avslår de överklaganden som inkommit är helt väntat. Men det återstår mycket arbete innan vägen kan börja byggas på allvar. Det som nu sker är att de företag som vill vara med och bygga vägen får lägga sina anbud. Enligt Trafikverket är det först i höst man kan ta ställning till dessa anbud och sluta avtal. Dessutom kräver delar av projektet beslut av mark-och miljödomstolen, vilket väntas av december. Därtill är en rad detaljplaner överklagade. Därmed blir valet i höst avgörande.

Det är inte första gången vi ser hur Förbifartens vänner sprider vanföreställningar om projektet. För några veckor sedan påstod Anders Borg att Miljöpartiet hotade tunnelbaneutbyggnaden genom att säga nej till Förbifarten. Som om det skulle finnas mindre pengar att bygga tunnelbana för om man låter bli att plöja ner minst 60 miljarder i en vägtunnel. Men det märkligaste av allt är ändå projektet i sig självt. Att det kunnat drivas så långt, trots att all forskning och all erfarenhet entydigt visar att nya vägar inte löser trafikproblem, utan tvärtom skapar nya köer.

Det är nu 121 dagar till det val som avgör om Stockholm möter framtiden eller låser fast sig i dåtiden. Låt oss använda den tiden till att få människor att fundera på vad de önskar sig mest: massiva satsningar på modern kollektivtrafik eller en motorväg som döms ut av eniga trafikforskare? 

 

EU – för industrier eller människor?

Är EU till för människor eller industrier? Allt för ofta är svaret det senare. Om ett medlemsland på egen hand vill förbjuda riskfyllda kemikalier står EU på industrins sida mot människors hälsa. I ett EU-parlament med 6000 registrerade lobbyister behövs gröna parlamentariker med omsorg om människor och miljö i ryggmärgen.

EU ska vara en motor för hållbar utveckling, inte en bromskloss. Farliga kemikalier ska förbjudas på EU-nivå, men medlemsländer som vill gå före i väntan på ett tungrott EU-maskineri ska inte hindras. Det samma gäller på klimatområdet. EU ska sätta upp miniminivåer för skatt på koldioxid och flygresor. Ingen ska komma undan ansvar och de som ser möjligheterna med den gröna omställningen ska ha full frihet att gå fortare fram.

2015 är det dags för ännu ett klimattoppmöte. Då måste beslut fattas som får utsläppen att vända neråt. USA kommer inte driva på. Inte Kina. Inte Ryssland. EU är de som kan ta täten. Det kräver starka gröna krafter i EU som sätter människan före fossil gammel-industri.

Läs 39 forskares upprop på DN Debatt om att bannlysa alla politiska beslut som ger mer klimatutsläpp.

Våren är grön och feministisk

Miljöpartiet stormar fram i SIFO:s mätning inför EU-valet och får 16 procent. Att de gröna får extra starkt stöd i EU-valet är logiskt. MP fokuserar konsekvent på frågor där EU-parlamentet har stor makt: miljö och migration. Dessutom visar Isabella Lövins enastående framgångar med att förändra EU:s fiskepoltik i hållbar riktining att gröna politiker gör skillnad i Bryssel.

Starkare gröna krafter i EU-parlamentet är avgörande om vi vill att Europa tar på sig ledartröjan i klimatfrågan och ser den gröna omställningens möjligheter istället för att skjuta ansvaret på andra. En stark grön grupp i EU-parlamentet behövs också som en tydlig motvikt mot de rasistiska krafter som vill göra de redan höga murarna mot omvärlden ännu högre.

Den andra stora vinnaren i SIFO-mätningen är Feministiskt initiativ som får 3,2 procent och uppenbarligen har en god chans att komma in i parlamentet. Jag är inte förvånad. Det finns nu en rytande hunger efter en politik som på allvar tar tag i ojämlikhet och diskriminering av alla slag. I F! finns nu en sprittande entusiasm som visar sig i såväl första majtåg som facebookflöden. Gudrun Schymans förmåga att ge röst åt detta växande engagemang är enorm. Hennes tal på första maj var ett av de kraftfullaste politiska tal jag hört någonsin.

Miljöpartiet möter den feministiska våren med feministiska krav i EU-valrörelsen. Där finns förslag om kvotering så att fler kvinnor tar plats på EU:s topposter, jämställdhetsperspektiv i all EU-lagstiftning och att underlätta för män i EU att vara föräldralediga. Gröna parlamentariker kommer också fortsätta att envist försvara rätten till abort, preventivmedel och sexuell jämlikhet gentemot konservativa och rasistiska krafter.

EU-valet är viktigare än någonsin. Låt oss ägna de närmsta 20 dagarna till att få människor att rösta. Helst för klimatet, öppenheten och jämställdheten.

Rasismen aggressivare, motståndet starkare

Det finns skäl till oro när man ser hur det rasistiska och nazistiska våldet breder ut sig och bli allt råare. Showan i Malmö kunde ha dött, Fidel i Hökarängen likaså. Med mordförsöken och hoten är risken uppenbar att tystnaden tar vid. Att röster för öppenhet, jämställdhet och rättivisa tystnar för att rädslan blir för stor. Därför är det så oerhört viktigt det som nu sker i reaktion mot rasismen: protester, aktioner, manifestationer. På arbetsplatser, i bostadsområden, i skolor, på nätet. Överallt går människor samman och visar att man fått nog nu, att Sverige tillhör alla.

Klockan 12 idag samlas människor i Hökarängen för att visa sitt stöd för knivskurna Fidel och alla andra som utsatts för rasistiskt våld och för att manifestera för människors lika värde. I en tid när renläriga nazister tar plats på gator och torg är aktioner som denna livsviktiga. För det första för att stödja och stärka varandra i kampen för ett öppet Sverige. För det andra för att synliggöra vad som pågår. Rasism och nazism får inte nonchaleras och bagitaliseras. Vi får aldrig vänja oss. Att vi har ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag betyder inte att rasism är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Hökarängen idag, valurnan den 25 maj. Nu sätter vi stopp för rasismen!

Underrubriken ”Skänk inte bort din röst! Låt inte rasistiska partier växa i Europa – rösta i EU-valet” pratar Bodil Ceballos och Anwahr Athahb, kandidater till EU-parlamentet (MP). Vårbyhuset i Vårby gård, på tisdag 19.00. Ta med dina vänner och kom!

Grön medvind bäddar för maktskifte i Huddinge

Det finns goda chanser till maktskifte i Huddinge i höst. Inte minst tack vare en stark grön medvind i kommunen, visar en färsk opinionsmätning. Huddingeborna är redo för förändring efter 8 år med Alliansen.

I en SIFO-mätning om hur Huddingeborna tänker rösta i kommunalvalet får de rödgröna partierna 51,1 procent. Miljöpartiet stormar fram till 13,5 procent och har chans att fördubbla sina mandat om man ska tro SIFO.

Trenden är den samma i de båda andra kommuner som undersökts, Norrtälje och Järfälla. Gröna framgångar ser ut att bidra till maktskifte. I alla dessa kommuner tycks det finnas en stark törst efter rejäla satsningar på förskola och skola och efter en klimatomställning som är på riktigt.

Men i Huddinge är både Miljöpartiets och de rödgrönas uppgång särskilt stark. Man kan förstås inte veta vad det beror på. Men det är svårt att komma ifrån tanken på att den långa radda av oegentligheter som uppdagats i kommunen de senaste åren fått borgerliga väljare att tappa tålamodet. Det har handlat om upphandling a lá vilda västern och om kommunala tjänstemän som får hyra inköpta hus nära nog gratis. Rimligtvis finns nu en stark önskan om ett politiskt ledarskap som ser till att det blir ordning och reda med skattepengarna.

Det är sannerligen inte läge att ropa hej. Med all sannolikhet kommer de borgerliga partierna bli bättre på att mobilisera sina väljare när vi närmar oss valet. Men vi gröna kan ge oss ut i valrörelsen med vetskapen om att det finns en stor nyfikenhet och stora förhoppningar på oss. Känn medvinden och gå ut och visa att vi förtjänar väljarnas förtroende.

Huddinge lättar på miljökraven i upphandlingar

Huddinge kommun är på väg att lätta på miljökraven i sina upphandlingar, genom att avskaffa upphandlingsreglementets miljöpolicy helt och hållet. Istället hoppas den borgeliga majoriteten att upphandlare och inköpare ska ta intryck av kommunens övergripande mål att verka för hållbar utveckling i vid bemärkelse.

Igår sammanträdde kommunens miljönämnd och skulle där svara på en remiss med förslaget att avskaffa den miljöpolicy som kommunen har för sina upphandlingar. Hela alliansen samt Socialdemokraterna ställde sig bakom detta förslag i miljönämnden. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet tog ställning för att behålla miljöpolicyn.

Kommunen är en stor inköpare av allt från förskolornas mat till stora byggprojekt, och miljöpolicyn har ställt kravet att alla upphandlingar ska ta hänsyn till inköpens miljöpåverkan och i möjligaste mån välja alternativ med minst miljöpåverkan. Det kan till exempel vara att mat kan vara KRAV-märkt, att kommunens tjänstefordon i så stor utsträckning som möjligt bör vara miljöklassade fordon. Policyn är inte särskilt strikt, utan det handlar om att göra så gott en kan för att kommunens inköp ska sträva mot att bli mer miljövänlig där det är möjligt och inte blir oförsvarligt dyrt.

Denna praktiska och inte särskilt betungande policy kommer nu att avskaffas. Istället resonerar alliansledningen att kommunens nyanställda hållbarhetsstrateg ska fungera som ett stöd till upphandlarna att agera utifrån kommunfullmäktiges övergripande mål att kommunen i all sin verksamhet ska verka för ett hållbart samhälle. Denna enskilda person ska alltså få på sitt bord att se till att alla enskilda upphandlingar, från fall till fall, tar miljöhänsyn.

Om en stillsamt funderar på hur det skulle se ut om en enskild anställd person ska skaffa sig tillräcklig information om alla enskilda inköp och upphandlingar, för att säkerställa att dessa bidrar till ett hållbart samhälle, då är det inte långt till slutsatsen att det innebär en rejäl sänkning av kommunens ambition på miljöområdet. Det skulle helt enkelt bli en orimlig arbetsuppgift. Hållbarhetsstrategen borde istället jobba, som titeln antyder, strategiskt med att utveckla policys, reglement osv, så att upphandlarna får praktiska verktyg att bidra till den hållbara utvecklingen. Resultatet av miljöpolicyns avskaffande blir förmodligen snarare att lägsta pris får allt större betydelse, och miljöhänsyn kommer på undantag.

I en tid där kommunen granskats och kritiserats för bristande kultur och internkontroll, känns det märkligt att öppna upp för ökat godtycke i miljöarbetet, och speciellt att detta sker med miljönämndens goda minne. Att revidera och förenkla regelverket är positivt, utifrån parollen att det ska vara lätt att göra rätt. Men att ersätta ett praktiskt verktyg med en generell och svårtolkad målbeskrivning är inte en förenkling, det är en försvagning.

Rösta feminstiskt i EU-valet!

I EU-parlamentet är de politiska skillnaderna gigantiska. Inte bara när det gäller klimat och invandring som jag varit inne på tidigare, utan i högsta grad också i jämställdhetsfrågor. Det som är självklarheter i Sveriges riksdag, som kvinnors rätt till abort, är stridsfrågor i EU-parlamentet. Vill vi att mänskliga rättigheter ska omfatta kvinnor ska vi rösta på feministiska kandidater i EU-valet.

Det spelar roll vilka EU-parlamentariker vi skickar från Sverige. När EU-parlamentet röstar om rätt till abort, sexualundervisning och föräldraförsäkring då röstar Alf Svensson (KD) nej tillsammans med sina konservativa kompisar från övriga Europa. Hur fräscht känns det på en skala?

Det behövs fler feminister i EU-parlamentet. Personligen kommer jag att kryssa Linnea Engström (MP) i valet den 25 maj. Hennes glödande feministiska engagemang behövs i ett Europa där högerextremister marscherar och katolska kyrkan alltjämt håller emot när kvinnor kämpar för rätten till sin egen kropp och HBTQ-personer för rätten till sin egen kärlek. Jag vill skicka Linnea till parlamentet så att hon kan arbeta mot sexköp och trafficking och för aborträtt, föräldraförsäkring och HBTQ-personers rättigheter.

Grundläggande rättigheter står på spel i EU-valet. Därför röstar jag feministiskt den 25 maj.

Här skriver Linnea Engström tillsammans med Per Bolund (MP) under rubriken "Sluta buga för Putin".

Läs också Hans Wåhlbergs utmärkta inlägg om EU-valet. Här om valets betydelse för maten på våra tallrikar.

Fortsatt tyst om säkerhetspolitisk rävsax

Krigsmullret fortsätter i Ukraina och oron växer. Samtidigt höjs fler röster för tuffare sanktioner mot Ryssland. Men fortfarande är det tyst som i graven om det faktum att vi gjort oss beroende av rysk olja. Så länge nära hälften av Sveriges oljeimport och mer än hälften av EU:s kommer från Ryssland är utrymmet att agera minst sagt begränsat.

Det må vara enklare att slänga ur sig några krav på sanktioner eller för den delen önska sig fler JAS-plan än att inse att vi av flera skäl behöver ställa om hela vårt samhälle. Men det spelar liksom ingen roll ifall vi inte ser de säkerhetspolitiska aspekterna av oljeberoendet. Vi måste bryta det ändå.

Den gröna skuggbudget som presenterades igår skulle vara ett första steg mot att övervinna oljeberoendet om den blev verklighet efter valet. Där finns inte minst en rad förslag för att sätta fart på omställningen av transportsystemet. Det handlar om ny järnvägsräls, fler cykelbanor och mer kollektivtrafik. Där finns morötter i form av stöd till biogasmackar och elbils-laddstolpar och om oundvikliga piskor som flygskatt, lastbilsskatt och höjd koldioxidskatt. Där finns ingen slutgiltig lösning, men en tydlig kurs framåt.
 

Du som läser suckar kanske något om att rabiata miljöpartistiska gräsrötter pratar om grön omställning oavsett vilken fråga det är man diskuterar. Så är det förstås. Men vad ska vi annars prata om i en tid när klimathotet ställt oss inför vår kanske svåraste utmaning under människans tid på jorden? Den säkerhetspoltiska rävsax som vårt oljeberoende innebär är bara ett av de oändliga skäl som finns för att ställa om. Nu. Med fullaste fart.

Linnea Engström (MP), kandidat till EU-parlamentet är ett lysande undantag i debatten när hon påtalar vikten av att bryta oljeberoendet för att kunna bedriva en självständig utrikespolitik med mänskliga rättigheter i fokus.

EU-valet en strid om klimatet

Det är sjukt bråttom att minska utsläppen. Vi har några få år på oss, annars riskerar klimatet att gå bananer. Hoppet står till kraftfulla politiska åtgärder. Det bekräftas i den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel (IPCC) som presenterades idag. Varför inte göra EU-valet till startpunkten för dessa politiska åtgärder?

I EU-parlamentet är den politiska striden om klimatet övertydlig. Det är tåg mot flyg. Kol och skiffergas mot sol och vind. Konservativa mot gröna. Röstar vi fram ett parlament som kan göra EU till ett lok istället för en bromskloss i klimatomställningen är därför mycket vunnet.

Miljöpartiet går till val med en tydlig agenda. EU:s resurser ska användas för en klimatomställning som också är ett sätt att möta den ekonomiska krisen. Satsningar på järnväg, moderna bränslen och förnybar energi ger jobb och framtidstro. Lägg till skatt på flygresor och koldioxid och vi kan äntligen se utsläppen vända nedåt.

Valet den 25 maj är ingen uppvärmning för hösten. Hur lite politiska reportrar än förstått det är EU-valet ett ödesval på två sätt. Det handlar om klimatet och det handlar om demokratin. Vad vill vi ha i Bryssel – fascister och kolkramare eller gröna parlamentariker som slåss för hållbarhet och öppnare gränser?

Fler som bloggar: Hans Wåhlberg (MP)

Ångrar vi kortare arbetstid på dödsbädden?

Igår kom regeringens vårbudget. Metereologen Anders Borg talade om en kommande vår i ekonomin och pekade på prognoser om stigande tillväxt som når över tre procent nästa år. Men för alla de som går utan jobb var beskeden dystra. Arbetslösheten håller sig kvar över sju procent. Gång på gång visar verkligheten att en en hög tillväxt inte knäcker arbetslösheten. Är det inte då hög tid att börja ifrågasätta fokuserandet på tillväxten och söka en ny inriktning på den ekonomiska politiken?

Tack vare teknisk utveckling producerar vi ständigt mer på kortare tid. Datorer och maskiner tar över det människor gjort tidigare. Inget konstigt med det. Så länge vi använde en del av det utrymme som skapades till att korta arbetstiden var det inga problem, tvärtom. Men nu är doktrinen att mer arbete alltid är av godo, oavsett hur vi mår av det och hur planeten där vi bor påverkas. Och oavsett hur många som står utanför arbetsmarknaden.

Är det inte dags att dela nu? Dela på jobben och därmed också på utrymmet för konsumtion. En del av oss kommer få avstå en och annan Thailandsresa eller ny köksö. I gengäld får vi mer tid för dem vi bryr oss om. Jag har svårt att se att vi skulle ångra oss på dödsbädden.

Ny framgång för högerextrema – öppenheten på spel i EU-valet

Förra helgen gick högerextrema Nationella fronten starkt framåt i de franska lokalvalen. Idag ser nationalistiska Fidesz med premiärminister Orban i spetsen ut att åter vinna regeringsmakten i Ungern. Vid sidan av dem växer Jobbik – ett parti som gjort sig kända för mycket hätska utfall mot romer och judar. Båda valen är obehagliga påminnelser om vad som står på spel i EU-valet den 25 maj. Då gäller det att alla goda krafter mobiliserar för öppenhet och demokrati. Annars lämnas fältet fritt för hat och syndabockstänkande.

Runt om i Europa profiterar rasister och nationalister på stigande arbetslöshet och växande klyftor. Orbans Ungern hör till de mer otäcka exemplen. Här har pressfriheten i praktiken avskaffats och rättsväsendets oberoende satts på undantag. Samtidigt har Jobbik med en mycket agressiv retorik utsett romer och judar som syndabockar för landets alla problem. Fasaden har putsas och den uttalade rasismen har städats undan från partiprogrammet, men fortfarande finns många företrädare som gjort fasansfulla anti-romska och anti-judiska uttalanden kvar.

Låt valen i Frankrike och Ungern bli en väckarklocka. Låt oss tjata oss hesa överallt, dygnet runt, på alla vi möter om vikten av att rösta i EU-valet. Igår stod jag i Vårby gårds centrum och pratade med folk. Det är slående hur många som överhuvud taget inte känner till att det är val till EU-parlamentet, än mindre som har en bild av vad det innebär. Så får det inte vara. Mobiliseringen måste starta nu, med full kraft. Hatet ska ge vika, demokratin resa sig, öppenheten segra.

Nytt kommunhus i Huddinge känns inte helt genomtänkt

Igår togs ytterligare ett steg i arbetet inför ett nytt kommunhus i Huddinge, och det var dags att välja mellan ett öppet kontorslandskap eller ett aktivitetsbaserat. Men jag och mina partikamrater känner oss inte trygga med att alla har kommit till tals ännu och befarar att förslaget inte är riktigt genomtänkt. Vi är också oroade över alltför snäva kalkyler som riskerar att slå snett. Jag föreslog därför på mötet i kommunens Planerings- och personalutskott (PPU) att ärendet skulle återremitteras för att fördjupa kunskaperna om de olika lösningarna samt föra fortsatt dialog med medarbetarna och de fackliga organisationerna. Men tyvärr vann inte mitt yrkande något gehör.

Miljöpartiet har inte sett ett helt nytt kommunhus som ett av de mer prioriterade projekten, men förstår att frågan om nya lokaler måste ses i nytt ljus eftersom flera hus som idag används för kommunens verksamheter är i dåligt skick. Men Miljöpartiet tycker att de kalkyler som finns för ett nytt kommunhus känns snäva. Det finns också en risk att det liggande förslaget har fått sin form för att ändå i någon mån kunna motivera att bygga ett helt nytt kommunhus.

Vi är tyvärr också fortfarande osäkra på valet av kontorslösning, en så kallad aktivitetsbaserad lösning utan personliga platser. Den typen av kontor kan initialt vara billigast, men strategiskt och långsiktigt riskerar kostnader att skjuta i höjden om inte utredningen har gjorts grundligt.

Det är många kommunhus som har byggts under senare år, som har visat sig bli på tok för dyra, därför är det extra viktigt att vara vaksam på våra kalkyler i Huddinge. Vi vill också att medarbetarna ska ha ett stort inflytande i valet av kontorsutformning och att kommunen ska ha målet om att vara en attraktiv arbetsgivare i fokus.

Marica Lindblad
Oppositionsråd (MP)

Alliansens förföriska klimatlögn

Riksrevisionen totalsågade regeringens klimatarbete. Nu kommer regeringens svar. Den som förorenar klimatet ska betala för sig, lyder rubriken. Men den stolta principen tycks vara helt utan innehåll. I Sverige har vi redan varit så duktiga på att minska utsläppen att det är bättre vi inriktar oss på att investera i ”billigare” utsläppsminskningar utomlands än att ställa om vårt eget samhälle, är den tanke som genomsyrar Alliansens så kallade klimatpolitik.

Alliansens resonemang bygger på en förförisk lögn: att de svenska utsläppen minskar. Detta är enbart sant om man bara mäter de utsläpp som sker i Sverige. Räknar man istället på vilka utsläpp svenskars konsumtion ger upphov till – vilket rimligen är det som är relevant om vi vill skapa ett hållbart sätt att leva på – fortsätter utsläppen stadigt att stiga.

Självklart ska vi bidra med klimatinvesteringar utomlands. Levnadsstandarden i fattigare länder måste kunna öka utan att klimatutsläppen skenar. Miljöpartiet har föreslagit rejäla satsningar på klimatbistånd, som tyvärr röstats ner i riksdagen. Att Alliansens partiledare nu anklagar MP för ”klimatnationalism” när vi står fast vid att vi måste bygga ett hållbart samhälle i Sverige är därför befängt.

Klimatet klarar koldioxidutsläpp på två ton per person och år. I Sverige släpper vi ut mer än tio ton per person. Hur kan man då rycka på axlarna och säga att ”det spelar ingen roll var i världen utsläppen sker”? Hur ska man få med sig andra på de åtgärder som krävs om vi själva vägrar ställa om?

Jag spricker snart. Jag står inte ut med mer lögn och hyckleri i klimatpolitiken. Snälla snälla svenska folket, rösta på politiker som är redo att agera på riktigt.

Samtidigt rullar Nuonaffären vidare. Och regeringen låter Vattenfall fortsätta elda på i sina kolkraftverk och släppa ut mer koldioxid än hela Sverige (förvisso enligt den förädiska statistik som jag just kritiserade, men ändå).

MP vs. M – för och emot livet på jorden?

Det spelar ingen roll vad man röstar på. Alla partier är lika dana. Tycker du det? Får jag då ödmjukast be dig om en snabbtitt på miljöpolitiken i EU-parlamentet? Där är det inte tal om någon glåmig samförståndsanda. Där strider gröna parlamentariker varje dag för att rädda planeten för våra barn – medan Moderaterna tillsammans med sina konservativa kompisar från övriga Europa tycks göra sitt bästa för att ödelägga allt liv på jorden. Säga vad man vill, när man sätter sig in i vad valet till EU-parlamentet handlar om är det i varje fall inte tråkigt.

EU-parlamentet röstar om bindande mål för utsläppsminskningar och förnybar energi – Modertaterna säger nej. Detta i en tid när Vattenfall och andra tillåts öppna nya kolgruvor trots att vi enligt IPCC har sex år på oss att vända trenden och börja minska de globala klimatutsläppen.

Miljöpartiet föreslår i EU-parlamentet att cancerframkallande ämnen i barnmat ska förbjudas – Moderaterna säger nej. Hur tänker de nu? Är det en möjlig politisk hållning att vara för att barn ska få cancer av barnmat? Ja, i Europaparlamentet där inga journalister kommer och stör med jobbiga frågor tycks precis vilka hållningar som helst vara möjliga.

Moderaterna säger nej. Konsekvent motsätter man sig varje miljöförslag som går på tvärs mot ett särintresse uppbackat av lobbyister. Nej till åtgärder för energieffektivisering. Nej till att skydda Arktis och andra känsliga områden från utvinning av fossila bränslen. Däremot ja till skiffergas och de stora klimatutsläpp, den ödeläggelse av naturvärden och de risker för förödande spridning av kemikalier det kan föra med sig.

Kort sagt. Det spelar roll vem du röstar på den 25 maj. Vill du ha parlamentariker som utan att blinka röstar efter industrins instruktioner eller parlamentariker som kämpar för en planet som går att bo på?

P.S. i ärlighetens namn. Christoffer Fjellner (M) har nästan helhjärtat stött Isabella Lövin i kampen för en hållbar fiskepolitik. Men alla andra åtgärder för att värna livet på jorden tycks även han vara emot. D.S. 

Barnen måltavla för alliansens desperation

Idag får vi läsa i tidningen att alliansen vill ta ner betygen till årskurs  4.
Ett skäl är bl.a. att det ska minska lärarnas arbetsbörda!
Har alliansen frågat lärarna som undervisar dessa barn? Om man gjort det skulle man nog fått svaret från alla dessa kloka lärare att det inte är bra för barns självkänsla och utveckling att bli bedömda på ett sådant sätt. Att de barn som blir förlorare och får de låga betygen kommer att påverkas negativt i sin utveckling och i sin tro på sig själva.

Inför en tidigare läroplan gavs en bok ut med titeln "Bemötas eller bedömas?" Det är en bra beskrivning av vad det handlar om. Ska barns utveckling till starka och självständiga individer sättas i centrum eller är barn bara framtida arbetskraft?

Betyg kan användas som en metod att rangordna elever som söker högre utbildning. Att betygsätta växande barn är direkt kontraproduktivt om vi vill få en inkluderande skola där alla barn utvecklas maximalt efter sin förmåga.

Alliansen visar återigen sitt förakt för all pedagogisk forskning om vilken utvärdering av kunskaper som leder barn framåt. Man använder hemkokta teorier som "betygens formativa karaktär" vilket visar att man inte har en aning vad man talar om. All forskning förespråkar idag formativ bedömning som är en framåtsyftande värdering av hur inlärningen fungerat och som lärare gör för att se hur man går vidare.  Summativ bedömning (i efterhand), där betyg är det tydligaste exemplet, har enligt forskningen ingen påvisbar positiv effekt på barns inlärning.

Naturligtvis ska barn och föräldrar hållas kontinuerligt informerade om barnets utveckling på ett antal olika områden. Att detta bäst sker med hjälp av en bokstav eller en siffra en gång om året visar att alliansen återigen möter framtiden genom att titta i backspegeln.

Birgitta Ljung
pensionerad lärare och f.d. rektor

Svagt stöd för svensk upprustning

Svenska folket är klokt. Trots veckor av tävlan mellan socialdemokrater och allianspartier om att tala högst om upprusning av försvaret är svenskarna skeptiska till höjda försvarsanslag. 41 procent säger visserligen att de vill se större satsningar på försvaret, enligt en SIFO-undersökning. Men de som tycker är försvarsanslagen är bra som de är eller borde minskas är fler – 43 procent.

Med en mer djuplodande debatt om vad som verkligen utgör reella hot mot Sverige och hur vi bäst kan möta dem skulle stödet för upprustning säkerligen vara ännu bräckligare. Om vi känner oro över Rysslands agerande – borde vi då inte i första hand se till att bryta vårt oljeberoende? 42 procent av svensk oljeimport kommer från Ryssland.

Rimligen är kraftfulla investeringar för att lämna oljesamhället säkerhetspolitiskt mer relevant än att rusta oss själva och andra med mer vapen. Mer järnvägsräls gör oss tryggare, medan fler JAS-plan riskerar att bidra till kapprustning.



EU-parlamentskandidaten Linnea Engström (MP) är en av ytterst få politiker som för fram ett grönt perspektiv på säkerhetspolitiken. Läs om hennes hjärtefrågor här.