Nyår är tid för att hoppas och tro.
När rasismen gror, klyftorna växer och klimatpolitiken står och stampar behöver vi det mer än någonsin. För 2014 hoppas jag
förstås på segervrål i valnatten och en ny regering, ny majoritet
i kommunen där jag bor och i landstinget där jag hoppas få vara
med och kämpa för tryggare vård och massiv
kollektivtrafikutbyggnad. Men jag hoppas på mer än så. Jag hoppas
att 2014 blir året när vi vågar utmana vår statsreligion: tron på
den eviga tillväxten.
Vågar vi ta till oss av den kunskap
som är tillgänglig inser vi snabbt att vi måste bort från en
ekonomi som är beroende av att hela tiden växa. Jag har tidigare bloggat om knivskarpa Tim Jackson som i sin bok Välfärd utan
tillväxt effektiv gör mos av
fluffiga drömmar om att förena evig ekonomisk tillväxt och hållbar
utveckling. Teknisk utveckling är otillräcklig för att klara
klimatet. Utsläppen från biltrafiken beskriver på ett pedagogiskt
sätt varför. I takt med att bilarna blivit energisnålare och
alternativa bränslen utvecklats har kilometerkostnaden för
bilisterna sjunkit. Därmed har trafiken kunnat öka och
utsläppsminskningar per kilometer har ätits upp av fler körda
kilometrar.
Ett
samhälle utan ekonomisk tillväxt är ett annorlunda samhälle. Men
inte samhälle att vara rädd för, utan att längta till. Ett
samhälle där vi arbetar mindre och får mer tid för att ta hand om
oss själva och varandra. Ett samhälle där den som idag tjänar
mycket pengar inte kommer att unna sig ett nytt kök eller en ny
hemma-bio lika ofta, men i gengäld slipper ett ständigt gnagande
samvete över att inte hinna med det man borde, vare sig på jobbet
eller hemma.
Det
finns tecken på en förskjutning av debatten. I länder som
Frankrike och Storbritannien har tillväxtkritik sedan länge en
plats i det offentliga samtalet. Här i Sverige har
tillväxtfundamentalismen hållit debatten i ett järngrepp. Men i Svenska
Dagbladet skriver Andreas Cervenka tillväxtkritiska krönikor så
gott som varje vecka. Att en så kallat folkkär programledare som
Fredrik Lindström ägnar ett helt ”Vinter i P1” åt
tillväxtkritik som både är välgrundad och finurligt och
lättillgängligt formulerad måste väl också vara ett tecken på
att något håller på att ske. Inget vore i så fall mer välkommet.
Drömmen om ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap istället
för växande pengar är en dröm värd att drömma.
Läs också Göran Hådéns och Hans Wåhlbergs hoppfulla nyårstankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar