Inte nog med att socialdemokrater och allianspolitiker nu tycks
dra igång en tävling om upprustning av försvaret, trots att
Överbefälhavaren inte ser behov av en ny försvarspolitik. Därtill
använder folkpartiledaren Jan Björklund krisen i Ukraina för att
återigen föra fram tanken på ett svenskt Nato-medlemsskap. Jag
hoppas nu att de gröna politiker som ser möjligheter med en
S-MP-FP-regering tänker om.
Låt oss vara ärliga. Att bilda regering med Stefan Löfven
kommer bli svårt nog. Gröna språkrör lär få fullt upp med att
tampas med en kärnkraftkramande vapenlobbyist utan meriter inom
klimat, miljö och jämställdhet som statsminister. Det behövs inte
ett ännu mer kärnkraftskramande och vapenskramlande parti vid sidan
om. Vi behöver inte föra svensk försvarsdebatt tillbaka till
50-talet, lika lite som vi behöver föra tillbaka svensk skola dit.
Vi behöver med andra ord inte Folkpartiet.
Vi gröna behöver sällskap av ett parti som ser det hot som inte
bara hotar vår nation utan hela vår arts existens: klimathotet. Det
finns ett sånt parti. Vänsterpartiet har under Jonas Sjöstedts
ledning tydligt prioriterat nödvändiga investeringar i förnybar
energi och kollektivtrafik. Att av dunkla taktiska motiv låtsas som
om Folkpartiet är en lika naturlig samarbetspartner blir för mig
ytterst märkligt
Alliansens partier delar ansvaret för en politik som ökat
klyftorna, rivit upp hål i välfärden och ignorerat klimatkrisen.
Folkpartiet är sannerligen inget undantag. Det ser jag inget skäl
att hymla med.
Reaktionerna på krisen i Ukraina illustrerar bristen på
perspektiv och långsiktigt tänkande i svensk politik. Nära hälften
av Sveriges olja importeras från Ryssland. Då borde massiva
insatser för att bryta oljeberoendet vara klokare än upprustning
och Nato-medlemskap. Det är en fullt möjlig politik. Men då gäller
det att vara i rätt sällskap.
Läs också: Birger Schlaug
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar